Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Svea Rikes Lutherske Erke-Biskopar - 37. Laurentius Petri
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Svea Rikes Lutherske Erke-Biskopar.
Då den siste Katholske Erkebiskopen, Johannes Magni,
som hvarken ville antaga Reformationen eller ägde kraft
nog att motstå henne och det väldiga understöd hon hade
att påräkna i Gustaf Wasa, hade lemnat riket, stod
Erke-biskopliga stolen någon tid ledig. Konungen önskade
likväl få den åter besatt, för att gifva den nya kyrka, han
grundlade, det anseende han trodde henne behöfva i
menighetens ögon, och i synnerhet att kunna med denna
värdighet bekläda en man, i stånd att genomföra hans
påbegynta stora verk. Då genom Westerås Recess, år 1527,
det Katholska Presterskapets inkomster, och i synnerhet
Prelaternes, blifvit betydligt minskade, och bestämmandet
af deras framtida vilkor öfverlemnadt åt Konungen, ville han
likväl icke, att kyrkans embetsmän skulle äga skäl att klaga
öfver, att han förnedrat dem till tiggare, såsom hans
ovänner utspridt. Han anslog således åt dem anständiga
inkomster, och beslöt nu med allvar ordna Svenska
kyrkoväsendet. Bland hans första omsorger var således, att låta välja
en ny Erkebiskop, hvilken skulle bli den ende Lutherske
Prelat af denna värdighet. För sådant ändamål, och för
att gifva honom ett anseende, till någon del uppvägande
den fordna rikliga dotation, som åtföljt embetet, beslöt han
att låta hans val bli ett uttryck af hela Svenska
Presterskapets aktning och förtroende, och förordnade således, att
Erkebiskopen hädanefter skulle väljas, icke såsom förut
varit vanligt, endast af Kapitelmännen i Upsala, utan af
alla rikets stift. Han sammankallade således vid
midsommarstiden år 1531 till Stockholm alla Biskopar och de
förnämste af presterskapet, hvilka der infunno sig i
September månad och på förslag uppsatte fyra personer: Biskopen
i Strengnäs Magnus Sommar, Archidiaconus i Upsala
Laurentius Andrea, Diaconus Johannes Laurentii och Rector
Scholae i Upsala Laurentius Petri. Att denne, genom sitt
embetes betydenhet ringe, prestman upptogs på förslaget i
bredd med så ansedde medtäflare, var en följd af
Konungens kända vilja, ty alla visste, att han önskade se honom
upphöjd till kyrkans chef. Rösterna utfollo också enligt
denna önskan, ty han erhöll öfver hundrade, och Erkedjeknen tillade honom de fjorton, som fallit på dess lott,
Upsalas förste Erkebiskop biet således
37.
Laurentius Petri.
Född i Örebro år 1499, hade han såsom helt ung,
med sin äldre broder, Olaus Petri, begifvit sig till
Tyskland och studerat i Wittenberg, der de blefvo af Luthers
förste lärjungar och varma anhängare af hans reformation.
Här promoverades de båda till Magistrar år 1518 och
återkommo till fäderneslandet år 1520, just vid tiden af
Stockholms blodbad, der de voro nära att öka offrens
antal. Gustaf Wasa lärde känna dem och insåg hvad nytta
han kunde draga af deras nit, lärdom och oförskräckthet,
för att i riket införa Lutherska läran. I synnerhet var den
yngre, Lars, hans gunstling, och han gaf honom härpå
det omisskänneligaste bevis, då han befordrade honom, den
32-årige mannen, till den högste inom sitt stånd. När han
af en deputation från presterskapet blifvit underrättad om
valets resultat, bekräftade han det genast. Invigningen
försiggick i Gråmunkekyrkan, nuvarande Riddarholms, der
Konungen sjelf till honom öfverlemnade biskopsstafven.
Ceremonien förrättades af Biskop Sommar i Strengnäs.
Den ägde rum Söndagen före Mikaeli år 1531. Gustaf
bedrog sig icke i sitt val. Den nye Erkebiskopen visade
allt igenom samma värma, samma frimodiga verksamhet för
den Evangeliska lärans spridande, som först ådragit honom
Gustafs bevågenhet, och han utmärkte honom också på
allt sätt, gaf honom en lifvakt af 50 soldater, på det han
icke måtte sakna den yttre aktning, som den vid de
Katholske Prelaternes prakt vanda menigheten så gerna fäste
vid skenet, hvilket hon ännu ej förstod skilja från
verkligheten, och förskaffade honom en brud af sin egen slägt,
Elisabeth Mathei-dotter, Konungens kusin. Laurentius, som
i sin kraftfullaste ålder blifvit upphöjd till Erkebiskop,
innehade denna plats i 42 år, ty han afled först den 2G
Oktober 1673, under sin långa embetsutöfning vittne till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
