Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 144. Carl Hårleman - 145. Carl Fredrik von Breda - 146. Johan Erland Rehn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grund derföre. Detta gäller om de nya byggnader han
uppfört, men de fulländningar eller tillbyggnader af gamla
han baft sig anförtrodda, har han icke sällan bortskämt
derigenom, att han icke tog i betraktande deras äldre stil.
Sådant är t. ex. fallet med tornen på Upsala domkyrka,
men ännu mer det ofvannämnda Carolinska grafkoret, som
är uppfördt helt och hållet i den antikt-moderna stilen och
på ett stötande sätt kontrasterar mot den Göthiska
byggnadens gamla alfvarliga karakter.
145.
Carl Fredrik von Breda.
Man har anmärkt att i Sverige, liksom i Frankrike,
största delen af dess utmärktaste snillen, litteratörer och
vetenskaps-idkare äro födde i provinserna, och att
hufvudstaden blott haft den äran att se det aldraminsta antalet af
dem födas inom sina murar. Hos oss är emedlertid fallet
med konstnärerne motsatt, ty af dem äro åter största
delen födde i Stockholm, om af en tillfällighet, eller emedan
hufvudstaden är egentligen det enda stället i vårt land der
större samlingar af konstverk finnas att tillgå, af hvilka det
unga sinnet kunde ledas till konstens studium eller smaken
för henne väckas. Sådan var äfven händelsen med Breda,
som föddes här den 16 Aug. 1759. Hans fader,
Dispaschören von Breda, som härstammade från en Nederländsk
familj och var en förmögen man, hade en dyrbar samling
målningar, i synnerhet af Flamändska skolan, hvilken likväl
ej förmådde göra den uppväxande artisten till en
anhängare af denna skola. Härtill bidrog, utom hans egna högre
anlag, hans lärare, den värdige Porträttmålaren, Lorentz
Paschs d. y, föredöme. Bedragen i sin förhoppning om
Målare-Akademiens högsta pris och det dermed förenade
rese-stipendium, hvilket tilldelades Åkerström, ville han
hvarken mer täfla om detta understöd eller ens följa den väg
det föreskrifver dem, som kommo i åtnjutande deraf, utan
tog i stället vägen till England, ditlockad af den store
Josua Reynolds’s rykte, med hvilken han för öfrigt
sympatiserade både i individuellt och konstnärs-lynne och hvars
manér han antog, så mycket en utmärkt talang kan forma
sig efter en annans manér. Det är samma storhet som
denne, samma praktfulla kolorit, samma förmåga öfver
clair-obscuren, samma idealisering af sina originaler —
ty del var hufvudsakligen åt porträttmålningen han ägnade
sig — och hvilka således vanligtvis hos honom framträda
mindre såsom mekaniskt fulländade kopior af ett mer eller
mindre vackert ansigte, än som på duken framställa idéer
af den persons lynne, känslor och tänkesätt han haft att
måla. Denna förmåga beundrar man i synnerhet i de fyra
Talmännens, vid 1810 års riksdag, porträtter, som finnas på
Stockholms slott. — Efter att i 9 år ha vistats i England
och under sin dervaro ha blifvit vald till ledamot af
Svenska Målare-Akademien, hemkom han år 1796 och förblef
alltsedan qvar i fäderneslandet, sysselsatt med sin konsts
utöfning. Hon var äfven tacksam mot honom och han
förtjente det genom ständigt nya och förträffliga arbeten, som
utgingo från hans hand. Jemväl staten förglömde honom
icke. Han blef Professor i teckningen, Riddare af
Wasa-Orden och Adelsman. Ett missöde hvilade likväl öfver
hans sista dagar och förmörkade dem. Sedan den af
Gustaf IV Adolf beställda kröningstaflan, som Breda skulle
förfärdiga, aldrig fått ens börjas af brist på utrymme,
lyckades det honom omsider att, ehuru först sex år efter Carl
XIII:s kröning, få begynna det förevigande på duken af
denna ceremoni, som Konungen åt honom uppdragit. Det
skulle likväl endast få begynnas. Sergels attelier hade
härtill blifvit honom upplåten; men oförmodadt hemkom
Professor Byström, som haft ett äldre löfte derpå. Taflan
måste flyttas, sålunda i hast nedtagas, förderfvades vid
hopläggningen samt under väntan på någon ny lokal för dess
uppsättning och ett mästerverk, som verlden med skäl
väntat häri få beundra, förvandlades till några spridda
fragmenter, som ännu i sitt förstörda skick väckte
konstvännens förtjusning, men hvilka det icke en gång varit möjligt
att ens som sådana rädda undan förgängelsen. Det tros
att något politiskt sqvaller och skuggrädsla, helt och hållet
utan Bredas förvållande, varit med bland de verkande
orsakerna till denna ledsamhet, som träffade Artisten och hans
arbete. Detta obehag var ännu beklagligare genom sina
vidare följder, ty det tärde på den finkänslige konstnärens
lifstråd och lade honom för tidigt i grafven den 1
December 1818.
14G.
Johan Erland Rehn
var, såsom vi ofvan nämnt, Hårlemans och Johan Paschs
samtiding, född i Stockholm år 1717 och död der år 1793.
En ganska skicklig arkitekt och derjemte en utmärkt
målare lavyr-maneret, hvari han röjer mycken raskhet och
en stor stil. Hans arkitektoniska stil beskylles deremot
för mera täckhet och smånätthet, än grandiositet, eller att
vara hvad man kallade: Fransysk, men hvartill orsaken
kanhända får sökas i den på hans tid rådande smaken, mer än
i hans eget lynne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
