Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 220. Samuel Conrad Flodin - 221. Carl Wilhelm von Düben - 222. Clas Ekeblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förslag till Borgmästare, hade han likväl det missödet, att
vid båda tillfällena se sig förbigången. Som en liten tröst
derföre hugnades han med Borgmästare-titel. Delta var
hela hans vandring på lyckans och befordringarnas bana,
der han för öfrigt ej heller qvarlemnat något namn för
utomordentliga insigier och suillegåfvor. Det förtroende,
han icke åtnjöt af regeringen, bevisades honom likväl af
enskildte och satte honom i stånd, att som sakförare och
kommissionär samla förmögenhet. Trött af år och
kanhända ledsen att se sig förbigången och missgynnad, tog han
afsked år 179G och dog deu 9 Juui 1800 nära 74 ar
gammal. Ogift och således utan bröstarfviugar, beslöt han
att göra ynglinga! ne af sin (Östgötha) nation till sina
arf-Viugar och anslog större delen af sin förmögenhet till
stipendier åt ofrälse studerande af Linköpings stift. Det är
denna donation, som egentligen förskaffat honom ett rum
kland dem, hvilka äga anspråk på framtidens hågkomst.
221.
Cabl Wilhelm von Düben
föddes den 2 Februari 1724. Hans fader var Riksrådet
Friherre Joakim Gustafsson von Diiben. Med sådana
anspråk, understödda af lyckliga natursgåfvor, skulle man, när
som helst, och särdeles på denna tid, göra skyndsamma
framsteg på lyckans bana. Den unge Carl Wilhelm, som
v>d IS år ingick i Kansliet, var också redan följande „året
Svenska Beskickningen följaktig till Fredskongressen i Abo,
skickades sedan till Legationen i Berlin och förestod, såsom
23:årig yngling, under Ministerns frånvaro, de
diplomatiska ärenderna derstädes under några månader. Ilaus väg
’’ar alltsedan, liksom Irån början, hofvets och diplomatikens.
^an blef Kammarherre och ^sedermera Hof-Marskalk hos
brottning Lovisa Ulrika. Ar 17(5’,i anförtroddes honom
’leu vigtiga. beskickningsposten i Ryssland, som han likväl
’eke innehade mer än ett år, emedan han hemkallades, för
ait emottaga Hofkanslers-Embetet, det han år 17G9 utbytte
’Hot Presidents-stolen i Kammar-Rätten. Ständerna hade
uppfört honom på Riksradsfärslaget, men det stannade vid
^etta allena, emedan det inträiläde korrt före 1772 års
l’eVolution och Gustai III icke hyste till honom samma
för-l|oende som Ständerna, hvartill mabända äiven kom att
^ao stod i särdeles ynnest hos hans moder, och dennas
kvoriter icke just alltid voro sonens. Som en slags tröst
den uteblifna talaren, prydde Konungen honom korrt
^e>’efter med Nordstjerne-kommeudörs-dekorationen, och da
llaO åter upplifvade Wilterhets-, llistorie- och
Antiqvitets-j^kadem
.edamöter,
®l’e~ och Bildliuggare-Akademien. Sådana utmärkelser
sked-e på den tiden ej derföre, att man var förnäm, icke ens
Crförc, att man yttrade en kall och ofruktbar kärlek för
’elenskaper, vitterhet eller konster, utan förutsatte, att man
’e,’kliget) idkade eller åtminstone värderade, förstod och
***ed upplyst –––––- „
&‘ed 17<j() Jen 29 December.
Clas Ekeblad,
son till Riks-Rådet C. Ekeblad, föddes den 30 Mars 1708
i Elbiug, der fadren då var Kommendant. Han är en af
de renaste och vackraste karakterer riksdagstiden frambragte.
Den grundliga lärdom han förvärfvade, var ej ett förråd al
glosor, alstrande högmod och sträfhet i lynnet, utan ett
verktyg och ett uttryck ål det redbara förstånd, det alvar
och den kralt, som utmärkte honom. Gynnad af lyckan
med förmögenhet och en hög börd, var lian en af dessa
sälsynta menniskor, hos hvilka naturen tyckes ha njutit af
att få räcka sin hand åt denna lycka, hvars nycker hon
eljest så ofta praktiskt förnekar, då hon ej kan hindra
deras framgång. E. ingick tidigt i Kansliet och vid hofvet, och
steg lika mycket i ynnest och befordran pa båda ställena.
Han var en af dem, som invaldes i Sekreta-Utskottet vid
deu vigtiga riksdagen år 173S, och som der alnjöto det
mesta förtroendet. De tjenster, han dervid adagalade,
belönades år 1741 med Ivaösli-Råds-värdigheten och följande
året med en beskickning till Spanska holvet; hvarpå tvänne
ar senare följde den då för tiden vigtigaste af alla
sände-budsposter: den i Versailles, hvilken erhöll en ökad
betydelse deraf, alt Ekeblud efterträdde Tessin. Mindre
angenäm sällskapsman, mindre lysande och bländande än
denne, var han dock aldraminst lika redlig och kunskapsrik
Historie- och
ten den 20 Mars 1780, blef Diiben en af dess lörste
älveusom han förut var Hedersled un o t af Ma-
atmmstone
vård omfattade något af dessa yrken.
Han
och förstod, att midt i ytlighetens hemland göra sig aktad
för sin redbarhet, sitt- alfvar och sin oegennylta. Ett prof
på denna sistnämnda gaf han då han, vid afslutandet af en
handelstraktat med Neapel, afstod till sin företrädare den vid
sådana tillfällen vanliga presenten, emedan han ansåg
Tessin, som börjat underhandlingarna, mera berättigad att
åtnjuta deras frukt. Han skulle likväl få ännu elt tillfälle
att ådagalägga, det han tjenade, ej för vinsten, men för
hedern alt gagna silt fädernesland och lör sitt samvetes
tillfredställelse. Ständerna hade nemligen bestämt en
ansenlig minskning i minister-arfvodet, hvilken besparing i
synnerhet föreföll mången olämplig, då det gällde ministern
vid Franska hofvet, på en tid, då man ansåg den yttre
prakten lör en oundgänglig ingrediens i en diplomats
uppträdande. Ekeblad trodrie sig ej böra förneka denna tidens
åsigt, då det stod i hans makt att upprätthålla den och en
eftergift derföre kunde köpas med ingen annans skada, än
hans egen. Han fyllde således med sina enskildta medel
den brist, som det allmänna lernnade i hans tillgångar;
.nen då han insåg, att detta snart skulle helt och hållet
undergräfva hans ekonomiska existens, föredrog han att
göra ett slut på utgiften genom undanrödjande al dess
anledning och begärde således att bli rappellerad frau den
ärofulla, men ruinerande, posten. Detta skedde ar 174G.
Yid sin återkomst hem inkallades han genast i Riksrådet,
der han med föga afbrott qvarblef intill sin död. Liksom
han efterträdt Grefve Tessin i Ambassadörsposten vid Franska
bolvet, så efterträdde han honom äfveu såsom
Rikskausli-Räd, hvilken befattning var närmaste steget intill
Kansli-President, ett ernbete, som han ar 1762 einotlog efter
Höpke> hvilken då nedlade det. Alla utrikes relationer
gingo i ^ år ienom honom och, med betraktande af tids»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
