Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konung Gustaf III:s Samtida - 232. Carl Gustaf Nordin - 233. Anders Chydenius - 234. Johan Gustaf Flodin - 235. Johan Henrik Lidén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tiden sysselsatt sig dermed och utgifvit dem under antika
namn. Orimligheten af en sådan sats är för mycket i
ögonen fallande, att behöfva bevisas.
233.
Anders Chydenius.
Född i Kajaneborg i Finland år 1729 af en presterlig slägt,
valde han sina faders lefnadsyrke, blef Magister, Predikant
vid ett litet nybygdt kapell, der han qvarblef i 17 år och
utnämndes först år 1770 till kyrkoherde i Gamla Carleby,
der han afled år 1803. Han var en man framom sin tid
och såsom sådan förtjent att ihågkommas af efterverlden.
Fullmägtig för Österbottens komministrar vid 1765 års
riksdag, utgaf han tvänne skrifter kallade: Källan till rikets
vanmagt, samt Rikets hjelp genom ett naturligt
finanssystem, hvari han uttryckte frisinnade statsekonomiska ideer,
men hvilka icke öfverensstämde med det rådande partiets,
hvarföre detta intrigerade så, att författaren blef af sitt
stånd utvoterad Denna motgång afskräckte likväl icke
Chydenius, kvilken vid 1778 års riksdag afgaf ett
memorial om religionsfriheten, vann priset för sina svar på flera
akademiska frågor och i en skrift, kallad : Tankar om
husbönders och tjenstehjons naturliga rätt, röjde en aktning
för menniskovärdet och en upplysning, som i synnerhet på
den tiden voro ingenting mindre än allmänna. Han var
dessutom en praktisk theolog, en förståndig landthushållare,
en utmärkt stilist och en lycklig talare. Hans förtjenster
blefvo ej heller aldeles obemärkta, ty ehuru han icke steg
till någon hög andelig värdighet, blef han likväl Prost,
Theologie-Doktor och Ledamot af Nordstjerne-Orden.
234.
Johan Gustaf Flodin
var född år 1741 i Thorshälla. Dess fader, som var Handlande,
ville likväl låta sonen ägna sig åt det lärda ståndet, för
hvilket han hade böjelse, och skickade honom således först
till Strängnäs, samt derifrån till Upsala, hvarest han år
1764 blef Magister och prestvigdes tre år senare. År
1761 anställd som Hofpredikant, utmärkte han sig väl icke
hvarken genom lärdom eller talanger, men så mycket mer
genom sitt smidiga väsen och sin beredvillighet, att gå de
maktägandes önskningar till mötes. Han var en af dem,
som voro bestämde att göra lycka, ty vid 32 års ålder
utnämndes han till Kyrkoherde i Adolf Fredriks församling
i Stockholm med Solna till annex, blef 6 år senare eller
år 1779 Theologie-Doktor och 1786 Pastor Primarius, samt
tillika Öfverhof-Predikant och således Preses i både
Stads-och Hof-Konsistorierna. Det förtroende han erhöll, att
besörja Kronprinsen Gustaf Adolfs undervisning i
Kristendomen, förvärfvade honom äfven dennes ynnest, hvarpå han
också erhöll flera bevis såsom
Nordstjerne-Kommendörs-värdigheten och Westerås biskopsstol, på hvilken han
upphöjdes år 1800. Dessa nådebevisningar af bade Gustaf III
och dess son voro ingenting särdeles ovanligt emedan,
såsom vi förut anmärkt, den sistnämnde ofta gynnade sin
faders gunstlingar; sällsyntare var, att äfven Carl gjorde
det. Flodin var likväl en af undantagen, hvartill hans
tillgifvenhet för makten, i hvars hand denna måtte befinna
sig, kan anses som orsak. Han blef nemligen af
Förmyndareregeringen år 1794 utnämnd till Ordensbiskop. Hans
dödsår inföll år 1808.
235.
Johan Henrik Lidén
är en bland de män, af hvilka sjelfva det tycktes ha
berott, att gå hvad väg de velat till ära och utmärkelse, men
som, framför den personliga fåfängans eller ärelystnadens
tillfredsställelse, föredragit den inre tillfredsställelsen att
njuta af naturens och menniskosnillets verk och att gagna
samtid och efterverld genom en stilla, mera nyttig än
lysande, verksamhet. Han föddes den 6 Januari år 1741 i
Linköping, der fadren var Theologie-Lektor och Prost.
Efter vanliga studier, en korrt tid tillbragt såsom
Informator i Finland och Magistergradens tagande år 1764, hade
han kommit till den ålder, då den unge mannen känner
sin bestämmelse och vet åt hvad lefnadsbana han vill ägna
sig. Denna blef för Lidén, om vi så få kalla det, den
kontemplaliva lärdomens. År 1767 fick han ett tillfälle
att på ett af dessa eklatanta sätt, som verlden så lätt fattar,
derföre att de anslå hvad hon kan fatta: de yttre sinnenas
retelse, ådagalägga det hans umgänge med de döda
skatterna icke varit utan frukt för det praktiska lifvet. Kongl.
familjen med hela hofstaten besökte nemligen Upsala och
en disputationsakt anställdes öfver theser, dem drottning
Lovisa Ulrika uppgifvit. Lidén utsågs härvid till förste
opponent och hans lyckliga talgåfva, det lifliga och
snillrika i hans föredrag, understödda af en fördelaktig
kroppsbildning, gjorde ett så gynsamt intryck på de närvarande,
och särdeles på drottningen, att hon lät komplimentera den
unge lärdomskämpen genom sin son, Kronprinsen, och
förnyade förklaringen af sitt välbehag till honom personligen,
då hon följande dagen besökte bibliotheket. Denna
utmärkelse af de högre personerna skulle kunnat göra Lidéns
lycka, om han eftersträfvat hvad man vanligen förstår med
detta namn. Han gjorde det likväl icke. Den lycka han
önskade, behöfde han ej söka eller emottaga af jordens
mäktige. Följande året företog han en utländsk resa, på
hvilken han tillbragte tvänne år och besökte derunder
England, Frankrike och en stor del af Tyskland. I Paris var
han nära att mista lifvet, emedan ett skott från gatan
lossades emot honom och skulle ofelbart dödat honom, om
han ej händelsevis i detsamma böjt undan hufvudet och
nu undslapp med en afskjuten hårlock. Anledningen till
detta nidingsverk kunde aldrig upptäckas, huruvida den var
våda, misstag om person eller verkligen anlagd plan.
Hemkommen till Sverige, utnämndes han till
Historiarum-Adjunct vid Lunds Universitet under Lagerbrings
tjenstledighet, men Kronprinsen Gustaf, som ville behålla honom
qvar i Upsala, således i sitt grannskap, utverkade hans
permission. Hans ryckte såsom lärdomens och vitterhetens
både vän och idkare var redan så spridt, att han inkallades
till ledamot i det du för tiden anseddaste vittra Svenska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
