Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Samtida utmärkta Personer - 261. Gustaf Fredrik af Wirsén - 262. Carl de Géer - 263. Hans Henrik von Essen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sergeant vid flottan, men hvilken väg både
bristande lust och svagare hälsa förmådde honom öfvergifva.
Utgången visade också, att han häri icke misstagit sig,
ty han gjorde en likaså tidig, som ovanlig, lycka. Redan
vid 18 års ålder erhöll han Revisors-platsen vid Flottan
efter fadren, som derifrån tagit afsked, men öfverflyttades
tvänne år senare till Stockholm, der han inträdde i
Kammar-rätten som Revisor, fick det ena uppdraget efter det
andra, och blef 180. förordnad till Öfver-krigs-kommissarie
och Chef för arméens i Pomern Komissariat. Allt det
öfriga af denne mans historia är en fortsatt kedja af
befordringar och förtroendeuppdrag, såsom år 1809 att
vara ledamot i Beredningen; år 1811 att förestå
Statssekreterare-Embetet för Finanserra; att besörja arméens
penninge-ärender under fälttågen i Tyskland och Flandern
1813 och 1814; att vara en af kommissarierne vid
Föreningens i Norrige afslutande; vidare tillföllo honom
Statssekreterare-Embetet för Krigsärenderna, Presidentskapet i
Statskontoret och slutligen Statsråds-platsen, hvilken han
innehade till sin död, som inträffade d. 11 December 1827,
i en ålder af 48 år, densamma som hans broder uppnått.
Härunder erhöll han alla möjliga vårt land åtkomliga,
hedersbetygelser och utmärkelse utnämndes till Adelsman,
Friherre, Grefve, Kommendör af Nordstjerne-Orden,
Serafimer-Riddare och ledamot af nästan alla Akademier,
till och med den Svenska. Wirsén var ett ljust och
redigt, men alldeles icke öfverlägset, hufvud. När man
erinrar sig, alt hans fader var hvarken rik eller förnäm, att
han sjelf hade blott en ringa underbyggnad, inga ovanliga
talanger och ett sträft, frånstötande sätt att vara, skulle
man ej kunna förklara sig hans brådstörtado lycka, om
icke förklaringsgrunden dels låg i den helt enkla, med
folktron öfverensstäinmande, af öfverklokheten så ofta
förkastade, men af den sanna klokheten gillade och af
all erfarenhet bekräftade, sats, att det ges menniskor
bestämda till lyckan, liksom andra till olyckan; dels i hans
ofvannämnda egenskaper af sundt förstånd, energi och
outtröttlig verksamhet, dels och hufvudsakligast i den
egenhet hos vår aristokrati, att endast vinnlägga sig om
lysande och ytliga kunskapers inhämtande, hvaremot de
solidare och icke glänsande äro henne främmande. En man
med kamerala och arithmetiska insigter är således för
henne lika nödvändig som värderlig, och då en sådan dertill,
såsom fallet var med Wirsén, förstår att göra sig
gällande och imponera, skall han ej undgå att af henne högt
uppskattas, icke sällan öfver sitt värde. Var än detta
icke så stort, som mängden, förvånad af hans lycka,
antog, var det likväl visserligen aktningsvärdt, i synnerhet
tog Wirséns sjelfbedömande af hvad som fattades honom
och för hans bemödande att fylla bristen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
