Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Carl XII:s Samtida - 320. Arvid Bernhard Horn - 321. Nils Bjelke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
der den tiden förde, tog afsked år 1G95, och återvände till
Sverige, der han under sin frånvaro avancerat, så att lian år
1700 utnämndes till Kapten-Löjtnant vid Drabanterne, samt
General-Major af Kavalleriet. Han följde nu Carl XII under
hans fälttåg, utmärkte sig genom mod och tapperhet, men
äfven genom klokhet och förstånd, hvilket gaf Konungen
anledning, att begagna honom i diplomatiska värf. Han
skickade honom till Warschau såsom Minister vid
konfe-derations-riksdagen. Här blef han fången af Sachsarne,
då de återtogo staden, oaktadt Horns käcka motstånd,
men behandlades af segraren med mycken aktning oeb
tilläts återvända till sin Konung, der han snart utväxlades,
bvarefter han skickades till Sverige, utnämnd till Kongl.
Råd, Kansli-Råd, Kansler öfver Akademien i Pernau och
Guvernör for Konungens systerson, Hertigen af Ilolstein.
Alla dessa embéten gåfvo honom likväl så liten
sysselsättning, att han hade tid att roa sig med täta seglingar
i .Mälaren på en speljakt, bvars kanoner han lät dåna
öf-verallt omkring sjöns stränder. På sin svågers
föreställningar, att hans lediga stunder kundo bättre användas,
öf-vergaf han detta gagnlösa tidsfurdrif och ägnade i stället
sin tid till nyttiga kunskapers inhämtande, hvaraf han
sedan skördade den bästa frukt.
Efter Carl Xll:s olycka vid Pultava funno norn och
hans vänner tiden vara inne alt utveckla de
aristokratiska planer, hvarmed han länge umgåtts. Man anser
honom för själen i företaget, att, Konungen oåtspord,
sammankalla en riksdag, som Carl likväl upplöste så forthau
fått kunskap derom, och i allmänhet i alla det partis
åtgärder, som på Konungens och fäderneslandes bekostnad
sökte befordra aristokratiens, och således sin egen,
upp-höjelse. Utrustningen af den expedition, livarmed
Stenbock skulle öfvergå till Tyskland, bedrefs derlore med en
långsamhet, som röjde en tydlig motvilja, hvilken ej
blef obekant för Carl, som ansåg detta i synnerhet oför
låtligt af Horn , hvars förstånd och verksamhet han
kände, när han nemligen ville ådagalägga dessa egenskaper.
Konungen hämnade sig likväl icke på annat sätt, än
genom det yttrande till honom vid hans uppvaktning i Lund
efter Carls återkomst dit: "Grefvo Arvid, Ni bar blifvit
ett hufvud längre sedan jag såg Er sist.” Då bjelten
ändtligen fallit för mördarens hand, var allt moget för
aristokratiens förslager, hvilka gingo ut på att lägga
hela makten i Adelns händer, under det de Oliälse Stånden
för syn skuld låtsade la dela den och en skenkonung
figurerade på throuen. Emedan Ulrika Eleonora, såsom
fruntimmer, ansågs mcdgörligast, bestämdes hon härtill,
med förbigående af den mest berättigade thronarfvingen,
hennes äldre systers son, Hertigen af Ilolstein. Härtill
fordrades att undanrödja dennes förnämsta och
verksammaste anhängare, Baron Görtz, hvarvid Horns enskildta
hat samverkade med lians politik och med den allmänna
ovilja Görtz ådragit sig hos folket. Det juridiska mordet
på Carl Xll:s gunstling och rådgifvaro blef således en af
partiets första handlingar. l)eu andra blef 1719 års
Regeringsforms införande. Ulrika Eleonora kunde
emedlcr-did ej förlåta Horn det vilkor han fäst vid hennes
uppträ-ande på thronen: suveränitetens afsägelse, och det ¡tät’.
hvarpå han någon gång lät heuno känna bvad hon var
honom skyldig. Emellan dem uppkom således snart en
brytning, som hade Horns afskedstagande till följd. Han
kunde likväl icke länge umbäras, utan hofvet måste snart
återkalla honom. Denna kallelse emotlog han dock icke,
utan afbidade Ständernas inbjuduing, hvilken ej heller
länge uteblef. Nu inträdde han med triumf i sina
embe-ten såsom Riksråd och Kanslipresident, d. v. s. som
Premier-Minister, och bibehöll denna befattning i aiierton år
eller till år 1733, då han af det Gyllenborgska partiet
utträngdes. Han drog sig nu undan till sin egendom
Eke-bybolm, oeh afled der den 18 April 1742, i den höga
åldern af 73 år. Man får ej bestrida honom utinä kta
statsmannaegenskaper, en skarp blick, rådighet,
kar&ktersfast-het, kunskaper och lätt talegåfva, understödda af ett
imponerande yttre, äfvensom han i sitt enskildta lif
berömmes för oegennytta och gudsfruktan, hvilken senare likväl
urartade till bigotteri, så att bon af sjelfva hans fromma
samtid ansågs för öfverdrifven. Men dessa egenskaper
fördunklas väsendtligt af hans hatfulla och hämdgiriga
sinne, och denna gränslösa ärelystnad, som ined förakt för
fäderneslandets ära och välfärd fortgår till sina mål,
obekymrad om medlen. Man bar berömt honom för fredensi
bibehållande; men denna fred var frukten af Sveriges
förnedring, af uppoffringen af dess tillgångar, dess söners
blod, dess krigsära och en tredjedel af dess område. Man
bar kallat honom för Riksdagstidens fader och stiftare,
denna tid, som man skulle önska att kunna stryka ut ur
Sveriges liäfder, och den tacksamhet eftcrvcrlden är
honom skyldig, kan således anses någorlunda problematisk.
321.
Nils Bjelke,
son af Riks-Rådet Thure Bjelke till Salestad, föddes i
Stockholm den 13 Februari 1644. Hans lysande
härkomst-drog honom tidigt till hofvet, så att han vid endast 16
års ålder hade en förrättning vid Carl Gustafs begrafniug.
Hans böjelse och anlag voro likväl riktade till högre värf,
än den lätta hoftjenstens. I den sistnämnda hade hau
dock så avancerat, att när han, 29 år gammal, yttrade
sin önskan att utbyta den mot krigstjensten, anställdes han
genast som Öfverst-Löjtnant vid Lif-Regementet och blef
samma år 1673, Öfverste vid samma regemente. Bjelke
var emedlertid en af dem, som genom egna förtjenster
visste rättfärdiga den befordran, för hvilken han hade sin
börd att tacka.. Ilan satte sitt regemente i bättre stånd
än det förut varit, och utmärkte sig med det ganska
fördelaktigt i Carl Xl:s krig, under hvilket han deltog i de
förnämsta operationerna, och sårades i slaget vid
Landskrona. När freds-hegociationerna börjades , skickades
Bjelke som utomordentligt Sändebud tiil Franska hofvet,
gick sedan i Kejserlig tjenst, der han kämpade mot
Turkarno oeh utnämndes till befälhafvaro för hela
Österrikiska kavalleriet. Konung Carl XI ville likväl ogerna
samtycka till lians begäran att omottaga de Kejserliga
nåde-bevisen att bli General af Kavalleriet och Romersk Riks-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
