Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Senare delen - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
Gottfrid^ i det han tiyckte sig ännu närmare till den
gamla kvinnan. »Jag har endast kommit åter till
dig för att aldrig mer lämna dig.»
»Hm- skall jag förstå detta Gottfrid? Du gör mig
ängslig ...»
»Ja,» tog fader Hilgers till orda, »jag blir inte
heller slug på hans ord. Berättar han mig inte, att
han lämnat majorens hus för att nu stanna hos oss.
Alltså min gosse, har du redan fått
kyrkoherdeplatsen i Bruksbyn och Ödemarken?»
»Nej, far. Jag kommer väl heller aldrig att få
den.»
»O, min Gud,» jämrade fru Katarina, »så har
ändå min onda aning inte bedragit mig.»
»Lugna dig, kära mor. Om jag också inte får
denna plats, så finns det väl någon annan. Men till
dess jag kan få en annan plats som präst eller lärare,
dröjer det alltid en tid, och så länge måste du
behålla din gosse hos dig.»
»Och herr pastorn har afstått från den präktiga
platsen hos herr baronen?» frågade August Knille,
medan ett hånfullt löje spelade öfver hans rynkiga
ansikte.
»Nej, fader Knille,» svarade Gottfrid lugnt leende,
»det är inte jag, som har lämnat platsen, utan herr
majorn har skickat bort mig.»
»Så, för tusan!»
»Och hvarför detta plötsliga afsked?» frågade
Reinhard Hilgers förbittrad.
»Emedan jag har tänkt för mycket på Invaliden
i Sankt Veit.» ’
»Det blir ingen klok på!»
»I morgon skall jag närmare förklara det för er.
Men nu ber jag om litet mat, den långa järnvägs-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
