Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 4. Angående anteckning om lekmannadop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att även anteckna, att och huru ett barn är döpt» o. s. v.
Nu säger utskottet, att »genom denna förändring i berörda nådiga
cirkulär» — det sista cirkuläret — »prästen fritages från mödan
att själv skaffa sig behörig visshet om hur vid dophandlingen
tillgått». Ja, det må väl ej vara så förfärligt stor möda. För resten
blir ej mödan större, om han gör det strax, än när han sedan skall
göra det, då barnet uppnått 14 eller 13 års ålder.
Det heter vidare, »att genom sagda lagändring ansvaret för de
erforderliga uppgifternas riktighet och fullständighet nu lagts över på
dem som med rätta ha att bära detsamma, nämligen barnets
föräldrar eller målsmän.» Ja, naturligtvis ligger ansvaret på dem för
det, att barnet blivit döpt av lekman, ifall det kan medföra något
ansvar. Men att barnet är riktigt döpt, må ju vara på prästens ansvar
att undersöka, eftersom — jag upprepar det för tredje gången — han
i alla fall en gång blir tvungen att undersöka det.
Utskottet säger vidare: »Kyrkan är redo att genom sina tjänare
döpa barnet, och vilja föräldrarna begagna sig av denna för alla
öppna väg, så blir barnet utan allt omak för föräldrarna kristligen
döpt.» Det låter nu mycket bra det där, mina herrar, men det är
icke så behändigt, som det låter. Saken är nämligen den, att det i
många församlingar finnes präster, som föra ett ganska oskickligt
leverne. Det bör icke anses vara otillständigt att säga det, ty det
är någonting, som alla veta. Att gudfruktiga föräldrar då icke gärna
vilja bära sina barn att döpas av dem, undrar jag icke på. Jag
har en gång själv varit närvarande, icke som vittne, men som
åskådare vid ett dop, då prästen var så drucken, att kvinnan icke
kunde lämna barnet i hans armar, utan måste själv hålla det.
Men icke blott det. Det finnes många präster, som äro bittra
fiender och motståndare till och i sina predikningar ofta hacka
och hacka på de frikyrkligas övertygelse. Är det då underligt, om
frikyrkliga föräldrar draga sig för att bära sina barn till dessa
präster för att döpas av dem? Men därtill kommer ännu en annan
sak, nämligen att det är många, som vilja hava sina barn döpta
genom neddoppning. Ett sådant dop kan emellertid en präst icke
förrätta utan att begå tjänstefel, och då må man icke undra på att
föräldrarna vända sig till lekmän.
Vad vore det nu för orimligt eller för ett upp- och nedvändande
av all rimlig god ordning, om prästmannen, när ett sådant dop
anmäles och vittnen äro antecknade o. s. v., gjorde sig, om han
tyckte det behöves, litet närmare underrättad om dopet och så
antecknade det, om icke annorledes, så på det sätt, som den
nyssnämnde kontraktsprosten gör?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
