Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gud aldrig har talat så, som där står. Och kyrkan, som i Uppsala
mötes beslut med kraft hävdar Skriftens auktoritet, står inför sådana
företeelser vanmäktig, alldeles vanmäktig.
Visserligen har det på senare tider förekommit, att kyrkan försökt
utöva en tuktande verksamhet, men då har den huvudsakligen varit
riktad mot de frikyrkliga. Jag har själv sju gånger varit antastad
av Uppsala domkapitel och fyra gånger blivit straffad: en gång för
en irrlära, som sedermera blivit en även bland präster ganska allmänt
ansedd och erkänd sanning, två gånger för att jag såsom präst
offi-cierat vid enskilda nattvardsgångar, vilket tvang mig att taga avsked
från prästämbetet för att icke bliva avsatt, samt en gång för det
att jag döpt ett barn, sedan jag tagit avsked. Den sistnämnda
bestraffningen blev av Kungl. Maj :t upphävd.
En vän till mig, en bonde i Uppland, blev vald till
kyrkoråds-ledamot i sin socken. Kyrkoherden överklagade valet, emedan mannen
var frikyrklig och brukade deltaga i enskilda nattvardsgångar.
Uppsala domkapitel upphävde också valet. Emellertid fastställdes det av
Kungl. Maj :t, som upphävde domkapitlets utslag, och det alldeles
i strid mot vad Kungl. Maj :t på en annan ecklesiastikministers
föredragning ett par år förut i ett fullkomligt likartat fall hade
resolverat.
Men kyrkans vanmakt visar sig vidare — och kanske svårast —
däri, att hon fullkomligt saknar prästerliga krafter, som ha
personligt mod nog att i handling bryta med det, som de anse vara orätt.
De klaga högljutt över den samvetsnöd de lida, när de äro tvungna
att utföra handlingar, som uppenbart strida mot Kristi lära och bud.
Och de petitionera om rättighet att slippa handla emot sitt samvete.
Men mod att säga ifrån: ’Nu göra vi icke vidare detta’ samt utsätta
sig för den därmed förenade risken, det sakna de totalt. Med sitt
samvetes förkränkelse fortsätta de att slaviskt böja sig under oket.
Över det apostoliska ordet: ’Man måste mer lyda Gud än
människor’, kunna de predika. Men när det skulle för dem själva komma
från ord till handling, så draga de sig fegt tillbaka. Det var ett
sällsynt undantag, då kyrkoherde Carlsson i Normlösa av Linköpings
stift hade mod att vägra förrätta en konfirmation. Han blev också
straffad av sitt domkapitel.
Att en reformation är nödvändig, därom torde icke tankarna vara
mycket delade. Men skall en sådan kunna ske, så måste den utgå
från det erkännandet, att statskyrkan är en statsinstitution och icke
någon Kristi kyrka i biblisk mening. Detta är ingen kränkning av
hennes värdighet. Det är ingen ärekränkning, att jag t. ex. om en
filosofie kandidat, som låter titulera sig för doktor, säger, att han
ingen doktor är.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
