Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till Riksdagen öppet uttalats, att statskyrkan är en statsinstitution.
Och detta har passerat oanmärkt i bägge kamrarna, ehuru i dem
bägge suttit både biskopar och andra präster. Statskyrkan är också
en statsinstitution, men kyrkan är ingen sådan utan en andlig Herrens
stiftelse. Det är i denna motsats, som grunden ligger till den alltjämt
växande konflikt mellan stat och kyrka, vilken, ju längre det lider,
gör statskyrkoformen desto mer olidlig.
Kyrkan har i statskyrkoformen sökt statens stöd för sig. Hon
har därigenom trott sig vinna yttre trygghet och styrka. Men om
hon ock en tid vunnit, vad hon önskat i det avseendet, så har
utvecklingen lett därtill, att statskyrkoformen slutligen blivit och redan
länge varit hennes vanmakt.
Det har i teologiska skrifter, vid prästmöten samt i Riksdagen åter
och åter igen diskuterats om de s. k. symboliska böckernas kyrkligt
förbindande betydelse. Den diskussionen har alldeles tystnat. Det vore
numera en diskussion om påvens skägg. Ty var och en, präst eller
lekman, bryr sig om bekännelseskrifterna jämt så mycket, som det
behagar honom. Och kyrkan står alldeles vanmäktig.
Men det stannar icke därvid. Själva symbolum apostolicum — ty
niceanum och ayhanasianum lönar det sig icke att tala om — har
i vida kyrkliga kretsar förlorat sin helgd. Det gives präster, som
öppet förkunna, att Jesu avlelse av den helige Ande är en myt, hans
födelse av jungfru en saga, hans uppståndelse, på vilken Paulus
bygger hela den kristna trons värde, hans himmelsfärd, hans sittande
på Fadrens högra sida idel fabler, hans återkomst till domen en
fantasi. Av hela andra trosartikeln skulle således såsom verkligheter
icke återstå annat än, att Jesus är pint under Pilatus, korsfäst, död
och begraven — i fall icke hela Jesu person är mytologisk, åtminstone
sådan den skildras i Nya testamentet. Och kyrkan står vanmäktig,
alldeles vanmäktig.
Ja, det stannar icke ens därvid. Den lutherska reformationens
grundprincip, den heliga Skrifts gudomliga auktoritet, utan vars
energiska fasthållande gent emot alla människofunder hela reformationen
blivit en stor såpbubbla, underkännes öppet av i statskyrkans tjänst
stående präster och teologer. Den heliga Skrift blir en
religions-urkund bland andra, visserligen bättre än de övriga, men icke vidare,
en bok full av sagor och lögner, där t. ex. en historisk författare
lögnaktigt antager en för århundraden tillbaka avliden profets namn
och såsom en äkta förfalskare utgiver sina skildringar under form
av samme profets förutsägelser, ja, där en eller flere andra bedragare
högtidligt förklarat, att ’Gud talade till Moses och sade’, vilket för
visso är en av de oförsvarligaste lögner, som kunna tänkas, ifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
