Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tanken på avstånd fram: vänta, vänta, mina herrar, ni ska’ få se,
att statskyrkoformen har snart räknat sin sista dag! Under sådana
förhållanden är det väl ej lämpligt att helt enkelt avvisa en motion,
som fäster uppmärksamheten på detta förhållande och manar
Kyrkomötet att i tid taga saken i allvarligt övervägande, och det medan
man kan göra det i lugn. Ty, såsom jag säger i motionen,
utvecklingen går hastigt nu för tiden. Vad som i dag kan göras med lugn
och ro kan en annan dag icke göras utan en våldsam brytning, då
mycket går förlorat, som hade varit förtjänt av att räddas.
Det är mången gång, som ifrån prästerligt håll har uttalats
bekymmer över statskyrkoformen, och man har sagt, att om detta fortfar,
så står ingenting annat åter, än att vi måste skilja oss från staten,
vi måste bilda en verklig folkkyrka, oberoende av staten. Det finns
bland herrar biskopar här sådana, som veta med sig, att de offentligen
uttalat dylika tankar.
Men det har stannat vid ord. År 1873 på sommaren sade den för
oss alla bekante, numera avlidne pastor Beskow i Stockholm: Ja,
om det icke vid nästkommande kyrkomöte blir några allvarliga
reformer, så återstår för oss troende präster intet annat än att taga avsked
från prästämbetet och gå ut ur kyrkan. Så kommo 1873, 1878, 1883,
1888 med flera års kyrkomöten. Vad har det då blivit för reformer,
som de fört med sig? Jo, nya lappar på gammalt kläde, men den,
som talade de stora orden år 1873, blev sedan kunglig hovpredikant,
fortfor att vara präst och teg om nödvändigheten att gå ut ur kyrkan
och nedlägga prästämbetet.
Professor Rudin gav, jag vet icke för huru länge sedan, ut en
skrift om Sören Kierkegaard. Jag ber herrarna genomläsa den
skriften; så vitt jag minnes, kom det ej ut mer än första delen. Kanske
den andra delen kom ut, fastän jag aldrig fick tillfälle att se den.
Men i denna första del drages upp så till den grad klara linjer
i avseende å kyrkans och statens förhållande till varandra, att jag
tror, att om herrarna läsa den, skola herrarna få andra tankar än
Kyrkolagsutskottet uttryckt i sitt betänkande, ifall nämligen utskottet
uttryckt någon tanke alls mer än denna: vi äro ej av samma tanke
som motionären.
Men saken kan ej falla, mina herrar. Det är ej värt, att herrarna
inbilla sig, att den kan falla. Jag fick häromdagen ett brev från en
kontraktsprost, och det skall säkert förvåna herrarna att få höra,
icke blott att han är kontraktsprost, utan särskilt att han är det i
Bohuslän. Han säger: ’Tillåt mig, herr doktor, ehuru obekant, få
till Eder framföra en varm tacksägelse för Er motion om kyrkans
skiljande från staten. Med den tendens, som nu alltmer träder i dagen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
