Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sade han: ’Måtte det allenast bliva frid, så länge jag lever’. Så böra
icke vi handla, utan vi böra tänka på att vi i vår tid äro ansvariga
för framtiden. Icke upplever jag den dag, då revolutionen kommer.
Men jag tänker på dem, som skola uppleva den, och för vilkas väl
jag, såväl som herrarna, bär en del av ansvaret.
Man har ofta hört sägas, att Herren lovat bevara sin kyrka. Ja,
det är riktigt. Men var har han lovat upprätthålla statskyrkoformen?
Det är den stora frågan. När Gud utvalde Israels folk, så sade han:
’Om I hören och lyden min röst och hållen mitt förbund, skolen
I bliva min egendom framför alla andra folk; och I skolen vara
åt mig ett rike av präster och ett heligt folk’. Dessa ord äro uttalade
i 2 Mos., kap. 19. Detta löfte var alltså bundet vid ett villkor, lika
bindande för den svenska statskyrkan som någonsin för Israel. Lika
litet som Israel hade rätt att berömma sig av något Guds förbund
med Israel, om Israel framhärdade i otro och ogudaktighet, lika
litet har den svenska statskyrkan något Guds löfte att åberopa sig
på, om hon avviker från Herrens vägar.
Den svenska kyrkans vanmakt, bunden som hon är vid staten,
har jag framhållit i min motion, och herrarna veta det själva.
Statskyrkan har ingen makt alls mot den överhandtagande otron och
rationalismen, icke blott bland lekmän utan även bland präster.
Statskyrkan måste finna sig i att prästerna predika, att den andra
trosartikelns samtliga huvudpunkter endast äro myt, fabel och fantasi,
undantagandes det att Jesus är korsfäst, död och begraven, något
som han hade gemensamt med de bägge rövarna, som hängde vid
hans sida. Och herrarna veta, att varje tal om bekännelseskrifternas
kyrkligt förbindande betydelse nu skulle mötas med ett löje. Jag
vill icke tala om Concordieformeln, om vilken det disputerades i
Riksdagen för åtskilliga år sedan. Även den Augsburgska bekännelsen
har mist sin ursprungliga karaktär. Såsom jag sagt i min motion:
’Var och en, både präst och lekman, frågar jämt så mycket efter
den, som det behagar honom’. Och kyrkan står vanmäktig,
fullkomligt vanmäktig. Varför skall hon hålla sig kvar i en sådan vanmakt?
Jag är ingen vän av den katolska kyrkan, men det gives vissa drag
hos henne, som kunna tjäna till lärdom för den svenska statskyrkan,
om icke i annat avseende så dock till den lärdomen att blygas.
Vi känna alla den förfärliga kulturkamp, som kejser Wilhelm och
furst Bismarck satte i scen i Tyskland. Följden blev, att 14
biskopsstolar och 1,500 pastorat blevo lediga i Preussen. Jag var en gång
inne i Mainz domkyrka. Där såg jag ett altare, prytt med blommor
och mattor; människor lågo på knä omkring det och bådo. Jag
frågade kyrkvaktaren: ’Vad är detta för en grav?’ ’Det är biskop
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
