Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
torde herrarna hava sig väl bekant. Hon har i alla tider ödmjukat
sig så, att hon snart sagt krupit på magen för vad staten beslutit
och gjort. Hon protesterar då och då men kan ej göra något i
handling, därför att hon är statskyrka. Hennes fötter och händer äro
bundna, ja, jag må säga, ej blott hennes händer och fötter, utan
även hennes fingrar och tår.
Kommer den dag, då kyrkan ej vidare kan förvalta nådemedlen,
då är tiden inne att upplösa bandet, sade biskop Billing. Många
hava sagt det före honom. Och staten har tagit det ena steget efter
det andra i den riktningen. Kyrkan har ödmjukat sig och protesterat
mot nästa steg. Och så har det fortsatt undan för undan. Det har
gått, som det gick i det dansk-tyska kriget 1864. Angreppet riktade
sig först mot Holstein. Ja, sade engelsmännen, så länge de icke röra
Schleswig, kunna vi ingenting göra. De gingo in i Schleswig. Ja,
sade engelsmännen, bara de icke röra Nordschleswig, så måste vi
lämna dem i fred. De gingo in i Nordschleswig. England protesterade
men tilläde: Blott de icke röra Jylland, så gripa vi ej in. Tyskarna
gingo in i Jylland och England lät sitt svärd vila i skidan. Så även
här. Staten griper in undan för undan, kyrkan protesterar och sticker
sitt svärd i skidan.
Biskop Billing sade också, att kyrkan ej bör taga initiativ till att
upplösa bandet mellan kyrkan och svenska folket, och han betonade:
Här är icke blott fråga om att upplösa bandet mellan kyrkan och
staten utan mellan kyrkan och svenska folket. Jag vill be biskopen
läsa min motion. Det är ej alls fråga om att upplösa förbindelsen
mellan kyrkan och svenska folket utan mellan kyrkan och staten.
Det är orätt att lägga dit något, som ej står där, utan som i själva
verket utgör motsatsen till vad som står där. Jag har bestämt uttalat,
att statens eget intresse för folkets andliga lyftning fordrar, att den
intresserar sig för religionen och kyrkan. Men det behöver ej ske
under statskyrkans form.
Biskop von Schéele påpekade, vad jag anfört i min motion, att
Lagutskottet och Riksdagen gång efter annan sagt, att statskyrkan
är en statsinstitution, och att det passerat utan motsägelse i
Riksdagen. Det roade mig en gång att för biskop von Schéele själv påpeka
en sådan punkt i ett lagutskottsbetänkande och fråga honom, vad han
tyckte om det. Han tyckte, att det var illa. Men därvid, så vitt
jag kan erinra mig, stannade det. Och så har statskyrkan flera gånger
utan anmärkning passerat i Riksdagen såsom statsinstitution, fastän
där suttit både präster och biskopar. Jag har ej sagt, att kyrkan
är en statsinstitution, jag har ej heller sagt, att icke en kristen kyrka
under vissa förhållanden kan lämpligen hava statskyrkans form.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
