Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är säkerligen ingen av Kyrkomötets medlemmar, som icke
inser, att den socialpolitiska utvecklingen går i den riktningen,
att kyrkan förr eller senare måste skiljas ifrån staten. Visserligen
icke i den meningen, att staten skulle upphöra att intressera sig för
religionen. Religionen är det kraftigaste medel, som finnes till
befordrande av folkets andliga lyftning och sunda utveckling,
ävensom av socialt och politiskt framåtskridande, vilket just är statens
mål. Därför kan staten omöjligen vara likgiltig för densamma, då
det ju måste vara dess plikt att begagna sig av alla medel, som
kunna tjäna dess ändamål. Men i den meningen måste förr eller
senare kyrkan skiljas ifrån staten, att hon upphör att vara en
statsinstitution. Att hon f. n. är en sådan, det har flera gånger uttalats
av Riksdagen utan att på något håll röna motsägelse. Såsom
statsinstitution är hon underordnad staten samt för sin tillvaro, sin
organisation och sin ekonomi beroende av staten. Statskyrkan har
visserligen en egen representation i Kyrkomötet, men den har
tillkommit genom statsmakternas beslut och kan när som helst
upphävas genom statsbeslut. Den stundom uttalade tanken, att
Kyrkomötet skulle äga vetorätt mot ett riksdagsbeslut, som ginge ut på
att upphäva den paragraf i regeringsformen, varpå Kyrkomötets
tillvaro är grundad — denna tanke är vacker, det må man erkänna,
men en ren fantasi. Statsmakten kan aldrig tillåta någon annan
makt att lägga sig i en grundlagsförändring, som den själv beslutat.
När representationsreformen 1865 genomfördes och kyrkan fick
sin egen representation, framhölls i Riksdagen önskvärdheten av
en sådan vetorätt, om kyrkan skulle känna sig trygg. Men då svarade
en av regeringens ledamöter, att i en sådan ny paragraf låge ingen
trygghet för Kyrkomötets tillvaro. Det vore nämligen ingenting,
som hindrade staten att upphäva först den paragrafen och sedan den
paragraf, som genom densamma skulle skyddas.
Den kyrkliga lagstiftningen sker genom Kungl. Maj :t och
Riksdagen. Kyrkomötet har visserligen vetorätt emot riksdagsbeslut i
kyrkliga frågor, men det har själv ingen rättighet att fatta några
beslut utan endast att uttala önskningar att förelägga statsmakterna,
varvid det alltid kommer att bero på dessa att upptaga eller icke
upptaga, att bifalla eller avslå Kyrkomötets förslag.
Att detta kyrkans beroende av staten är onaturligt samt
väsentligen hinderligt för kyrkans egen utveckling, därom torde alla vara
ense. Ofta hör man också från kyrkligt håll allvarliga klagomål
uttalas däröver. Ingen torde heller finnas, som icke inser, att den
enda hjälpen däremot är, att kyrkan skiljes från staten. Så länge
nämligen kyrkan är en statsinstitution, måste staten hava den makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
