Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den föreliggande frågan är av så allvarlig innebörd, att jag tror,
att herrarna böra lägga mera vikt uppå densamma, än vad som
skedde vid sista kyrkomötet. Att så redan skett, har också visat
sig så till vida, som Kyrkolagsutskottet, vilket i fjol ägnade allenast
en enda rad åt motionen, i år däremot har skrivit nästan en halv
sida om densamma.
Kristus och apostlarna hava, såsom herrarna nog veta, först och
främst aldrig talat om något kyrkosamfund. Det har varit för dem
ett fullkomligt främmande begrepp. De tala om församlingar, om
kyrkor i Galatien, om kyrkor i Rom, men de tala icke om ett
galatiskt eller ett romerskt kyrkosamfund. Varje församling var
en kyrka för sig, alldeles fri och oberoende i förhållande till de
övriga. Deras inbördes förbindelse var rent andlig. De hade samma
andliga intressen och samverkade i samma tro för samma stora mål.
Det var först senare, som begreppet kyrka i betydelsen kyrkosamfund
kom till stånd.
Ännu mindre hava Kristus och apostlarna talat om någon
statskyrka. Det var för dem fullkomligt otänkbart, att stat och kyrka
skulle sammansmälta med varandra, såsom sedermera skedde.
Con-fessio Augustana varnar också för en sammanblandning av den
kyrkliga och den världsliga myndigheten, så att man med full sanning
kan säga, att statskyrkan är principiellt oluthersk och i strid med
luthersk bekännelse.
Därmed vill jag icke hava sagt, att icke under vissa förhållanden
sådant kan låta försvara sig, som dock principiellt icke är riktigt.
Det sker på alla möjliga områden. Moses tillät för människornas
hårdhets skull äktenskapsskillnad, som principiellt var oriktigt, såsom
Frälsaren själv säger.
Vi känna alla, huru kraftigt den katolska kyrkan hållit på sin
självständighet gentemot staten och huru hon bevarat den genom
alla århundraden, trots alla försök från statens sida att taga makten
över henne. Det sista stora beviset därpå är den stora kulturkamp,
i vilken kejsar Wilhelm och Bismarck efter att förgäves hava försökt
kuva påven till sist måste giva sig. När de kyrkliga förhållandena
i Baden för några få tiotal år sedan ordnades, ville staten giva både
den protestantiska och den katolska kyrkan var sitt pekuniära
understöd med lika belopp under förutsättning, att staten finge visst
inflytande i de kyrkliga angelägenheterna. Den protestantiska kyrkan
antog med tacksamhet anbudet, men den katolska svarade: ’Vi sälja
icke vår frihet för några hundra tusen mark; vi reda oss själva’.
Och jag förmodar, att det är så ännu i dag.
De herrar, som känna svenska kyrkans historia, veta, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
