Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 7. Om kyrkans skiljande från staten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
har jag aldrig förälskat mig i henne, aldrig heller haft eller uttalat
några sympatier för henne. Man måste ha teologiska professorsöron
för att kunna höra sådant i det som jag sagt. Men jag har
framhållit, att en kyrka för att vara stark icke behöver vara en
statskyrka; och som bevis därpå har jag framhållit den katolska kyrkan
framför andra, ty den har aldrig varit statskyrka och blir det ej
heller. Detta torde herrarna finna vara något helt annat än vad den
ärade uppsalaprofessorn hittade på att tillägna mig. .-
Det anmärktes, att jag skulle hava en mycket pessimistisk
åskådning i kyrkliga ting. Nej, mina herrar, jag är optimistisk från
topptill tå. För mig personligen gör det ingenting, och för den frikyrkliga
rörelsen i och för sig är det, jag vill säga, tämligen likgiltigt, huru
det går i Kyrkomötet med denna fråga. Det är visst icke någon
tanke, som ’trycker ned mig’. Den frikyrkliga rörelsen går sin gilla
gång, evad Kyrkomötet än beslutar. Men jag önskade för den svenska
kyrkans och för svenska folkets skull, att det måtte bliva en
reformation, en fredlig lösning av statskyrkobandet, innan det kommer
en våldsam krasch.
Att mitt yrkande skulle innebära ett påstående, att allt vad
såväl-statskyrkan som frikyrkan hittills uträttat, vore förfelat, huru kan
man komma med sådant nonsens här i Kyrkomötet? Eller talar jag
så otydligt, att man har anledning att pådikta mig sådana dumheter?
Det är alldeles rätt och sant, vad en talare här sade,
nämligen-att det en eller annan gång händer, att en frikyrkopredikant
begär-att bliva präst i svenska statskyrkan. Det har också hänt, att biskopar
legat över frikyrkopredikanter för att få dem till präster samt lovat
dem dispens, endast de ville genom övergång hjälpa till att minska
prästbristen. Men vad nu beträffar de frikyrkliga predikanter, som
begärt att få bliva präster, så hava de icke gjort det av kärlek till
prästämbetet, utan därför att de icke kunnat hålla sig uppe såsom
predikanter och föreståndare för friförsamlingar. De hava icke varit
mäktiga den försakelse, som en sådan ställning medför. Därjämte
har, åtminstone i något fall, en viss hierarkisk tendens gjort sig
gällande hos dem, vilken vållat, att de kommit litet på sned i
förhållande till församlingarna. Det är således icke någon vidare
rekommendation för statskyrkan det där. Inom Svenska Missionsförbundet
är man alls icke så glad att nappa på, då t. éx. en frälsningssoldat-,
eller en metodistpastor kommer och ber att få komma in såsom
predikant där. Vi veta något så när, vad detta i allmänhet betyder.
Dock givas naturligtvis präktiga undantag.
Det är också alldeles rätt, såsom det sades, att inom
statskyrkan-råder mycket mer frihet än inom frikyrkan. Inom statskyrkan får-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
