Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Vid Kyrkomötena 1908, 1909 och 1910 - 10. Angående konfirmationsritual
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
herrarna om den saken. Kanske somliga le, somliga förskräckas.
Nåväl, jag vill i alla fall hava detta uttalat och bevarat i protokollet,
ty jag vet, att den tid kommer, då man skall giva mig rätt.
Prästernas samvetsnöd förstår jag. De se personerna och utan att
vara hjärterannsakare kunna de med full sanning säga: ’En stor
del av dessa unga äro icke annat än ogudaktiga. De komma till
konfirmationen för åtskilliga lekamliga fördelar’. Sådana fördelar äro ju
ännu förenade med konfirmationen. En person kan icke bliva intagen
såsom lärjunge vid ett statens seminarium utan att ha blivit
konfirmerad o. s. v. Ofta är förhållandet, att när en ung person söker
befattning på kontor eller annanstädes, han tillfrågas, om han blivit
konfirmerad. Annars får han icke platsen. I varje fall lägger den
allmänna seden ett tryckande band på dem, ett band, som
visserligen icke består i laga stadgar men som ligger i seden, vilken ofta
gäller mycket starkare än alla lagar. Människorna frukta i allmänhet
icke så mycket att bryta mot lagen som att bryta mot seden. Ja,
mången skulle känna sig mera förargad över sig själv, om han vid
ett kalas råkade sticka kniven i sin mun, än om han till äventyrs
råkade åkalla djävulen på ett eller annat sätt. Seden har denna makt;
den har det även här. Jag förstår mycket väl de prästers nöd, som
anse, att det icke är sanning i konfirmationen utan att det är ’sken
och lögn’, såsom någon här sade. En annan sade ock, att han ville
hava ett dubbelt formulär och rättighet att använda den gamla
ritualen, ’där det icke gjorde skada’. Dessa ord äro betecknande.
Nå, vad göra nu dessa präster? Jo, de begära rättighet att slippa
kränka sitt samvete, och det hava de upprepat gång efter annan.
Mången känner deras nöd med dem och vill gärna hjälpa dem. Men
vem har egentligen lärt dem att begära något sådant? Har Kristus
lärt det? Har aposteln Paulus eller Luther lärt dem det? Nej, när
Kristus, Paulus eller Luther sågo, vad som var rätt, så handlade de.
De begärde aldrig rättighet att göra, vad de funno vara rätt, och
de begärde aldrig rättighet att slippa göra det, som kränkte deras
samvete och som de sågo vara i strid med Herrens ord. De begärde
aldrig rättighet att slippa att med Guds välsignelse såsom äkta makar
sammanviga personer, om vilkas förbindelse Kristus säger, att den
är ett äktenskapsbrott. De begärde aldrig rättighet att slippa göra
något osant eller orätt. De vägrade helt enkelt att göra det, och de
underkastade sig den risk, som därmed var förenad. Aposteln Paulus
talar om denna risk, då han säger: ’Ofta har jag varit i fängelse,
ofta i dödsfara, av judar har jag fem gånger fått 40 slag så när
som på ett, tre gånger har jag blivit gisslad, en gång stenad, tre
gånger har jag lidit skeppsbrott, en natt och en dag har jag tillbragt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
