Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tvenne sagor. Af Signe Ankarfelt - II. Herr Grindstolpe och fröken Grönsiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVENNE SAGOR.
95
märkte icke detta, lika litet som att höstvinden började blåsa,
eller att ängens blommor redan vissnat. Han hade aldrig
gifvit sig tid att se, om några blommor någonsin funnits, så
upptagen var han af sin grind.
Så kom dagen för flyttfåglarnas afresa mot söder.
Grön-siskan försökte hälsa dem med en afskedssång. Men hon
förmådde ej, hon hade glömt bort sin konst, hon kunde icke
sjunga mera.
"Kom med oss", sade hennes sångarbröder och systrar
medlidsamt.
"Jag kan ej", hviskade Grönsiskan, "mina vingar äro
klippta."
Hon försökte ännu en gång att drilla en ton, men då brast
hennes lilla hjärta, och hon föll död ned vid herr
Grindstolpes fot. Han blef ytterst öfverraskad och kunde icke
förstå, att hon dog så där af ett brustet hjärta, då hon hade
honom, som aldrig vikit en tum från sin post och alltid varit
för henne ett så säkert stöd.
Herr Halmstack försökte att gillande nicka med sitt tjocka
hufvud, men det ville ej riktigt lyckas.
"Kätt så, käre vän", pustade han fram, "men kanske detta
icke var nog för henne, som hade vingar. Dock, bror har ju
grinden kvar och njuter mera af hennes gnisslande än af
lilla Grönsiskans drillar, ty dessa förstod bror aldrig."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
