Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - På Gibraltar. En skiss af Josua Lindahl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146
JOSUA LINDAHL.
samma riktning som mulåsnan, fick apan genast syn p& mig.
Med en rörelse, så mjuk och snabb som en studsande
gummiboll lyftade hon sig från sin plats och var i nästa ögonblick
försvunnen öfver bergskrönet. Jag rusade fram för att se,
hvart hon tog vägen, och inom två sekunder låg jag vid
kanten af bråddjupet och spejade, men utan att upptäcka en enda
skymt af flyktingen. Solen hade redan nått upp till brynet
af horisonten, och dess första strålar belyste bergväggen, där
ej en afsats, stor nog för att gifva en sparf fotfäste, var synlig
inom åtminstone ett par hundra fot under krönet; det tycktes
mig omöjligt äfven för en apa att göra ett sådant språng utan
lifsfara, och jag dröjde kvar, till dess solen fullt belyste
klipporna vid bergväggens fot, där jag väntade att få se apan
lemlästad efter fallet — men hon hade synbarligen förstått,
på ett för mig obegripligt sätt, att göra den farliga
nedstig-ningen både blixtsnabbt och utan skada.
Detta var nu allt, jag fick se af Gibraltars apor; men så fick
jag på köpet skåda en soluppgång öfver Medelhafvet, och
fast jag såg soluppgången från "Porcupines" däck många
morgnar under de följande veckorna, gjorde de dock ej samma
gripande intryck som vid detta tillfälle, då jag var ensam där
uppe på Gibraltar-klippan. Jean Jacques Rousseau säger:
"O, hvad naturen är skön! — Men man behöfver att hafva
någon hos sig, till hvilken man kan ropa: O, hvad naturen
är skön!" — Detsamma har jag mången gång erfarit, då jag
njutit af att betrakta det sköna i naturen. Men inför en
företeelse af det öfverväldigande sublima inställer sig ej denna
känsla; man glömmer ej blott att tänka på andra, man
förgäter sin egen tillvaro; ens eget jag försvinner, absorberadt
af den storartade tafla, som upprullar sig.
Gibraltars bergfästning må fylla oss med beundran öfver
människosnillets segrar; och dess apor kunna ju ock gifva
oss anledning till stolta betraktelser öfver vår egen
upphöjdhet öfver kreaturen — äfven om vi måste erkänna vår under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
