Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamle litteratörens julbrasa. En bild ur Chicagos svenska litterära värld af Albert Alberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
ALBERT ALBERG.
hade af en styfmoderlig natur utrustats med så spensliga
armar, att han ej kunde sköta något annat verktyg eller vapen
än pennan, och så kom han att slå sig på pennfäkteri,
åtminstone förklarade gubben saken så själf, då han var vid
skämtsamt lynne.
Nu var det jul, jul i den stora världsstaden, och
människorna vimlade på den starkt trafikerade gata, nära hvilken
gubben Berg hade sin enkla bostad. Hans fönster vette ut åt
gränden, den smutsiga, stinkande gränden, och i detta plägade
han sitta i timtal och blicka ut. Där såg han människorna
passera förbi mynningen af gränden likt de ständigt
växlande bilderna i ett kaleidoskop. Han andades hårdt på det
frusna sidofönstret och gjorde sig tvenne titthål, så att han
kunde kika ut i gränden, och där såg han gamla och unga,
fattiga och rika passera förbi, och de väckte ur hans växlande
lif minnen, som ofta gåfvo uppslag till någon liten skiss, som
han förtjänade en hacka på från någon tidning eller tidskrift.
Det var jul i gubben Bergs hjärta äfven; visserligen var
matskåpet tomt, och kredit hade han ingen, men han var
likväl förvissad om att de milda makter, hvilka i signad juletid
göra människornas hjärtan vekare och blödigare än annars,
skulle sörja äfven för honom och tillgodose hans små behof.
Han tittade ut genom sin iskikare för att förströ sina ensliga
tankar, och han såg ett par sparfvar sitta rufsiga på en
närliggande altan. Han kom då ihåg, att han ej på länge
sopat sitt matskåp, utan att där möjligen funnos några
smulor kvar åt hans små skyddslingar och fattiga grannar,
sparf-varna. Alltså stultade han i väg till skåpet och samlade
där ihop nära en näfve full af skorpsmulor, men fönstret var
för hårdt tillfruset, han förmådde ej öppna det, hvarför han,
gäckad, åter sjönk ned i gungstolen, och den slappa handen
lät smulorna falla ned på golfvet. Gubben blef där sittande
halft förfrusen, ty det fanns ingen eld i kaminen, kolen voro
slut, och Shygg & Co., hvilka han hade förlitat sig på såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
