Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120 ELIN KRAMPA
Prästbarnen fingo i fred fortsätta vägen genom
byn, där alla gårdarnas rutor visade strålande jul-
granar och festglada familjer. De grubblade öfver
händelsen vid hamnen.
— Detta berodde på, att pappa kastade ut
gubben Kärr i dag — mumlade Vidar, sorgset
besinnande. Lars skrattade till, kort och hätskt.
— Ah, det gjorde han rätt i. Det var lagom
åt krögarn. Alldeles rätt!
Då brast Elin i gråt, plötsligt och säreget
häftigt. Bröderna stannade häpna och sökte trösta.
— Elin då, gör det ondt? Råkade det vris-
ten? Lilla Elin, gråt inte. Nu äro vi hemma
strax — och då måste du vara glad.
De ströko tårarna från hennes kinder, sakta,
smeksamt. De smålogo uppmuntrande mot henne
och skyndade på uppför kyrkbacken. Men när
de sågo prästgårdens alla fönster lysa, kände de
sin julglädje öfvermannad af isande beklämning.
— Innanför trädgårdsgrinden bad Elin att få dröja
ett ögonblick. Hon stod stilla och andades djupt,
med slutna ögon, lätt darrande i den frostiga,
svaga nattbrisen.
Bröderna trodde att hon bad. Tysta gingo
de före upp till stora trappan. Där vände Vidar
sig om och sade dämpadt, manande:
— Kom nu, Elin! Du vet, att pappa vill
inte vänta länge.
Hon nickade tyst och följde dem in.–––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
