Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ELIN KRAMPA 1S1
— Ja, det är stiligt här.
— Ja, men det kunde likaväl vara annorlunda
— fortfor hon — alldeles tvärtom, Knut.
Knut svarade inte, men kramade hennes fingrar.
— Det är guds stora godhet, att det får vara
så vackert för oss — tror du inte det?
— Jovisst, sötnos.
— Ja, vi kunna inte tacka nog. Det är
mycket för stort för oss, Knut.
Han var icke så öfverväldigad som hon men
log och nickade, som om han förstått henne. —
Tidvis hade Elin så svårt att komma loss
från hemmet för sysslor och bestyr, att hon en-
dast hann skrifva ett par rader till sin vän, när
hon gått upp till sig efter kvällsbönen. Brefven
adresserades till Agnes, Knuts syster, som var
deras förtrogna. En vallpojke bar dem öfver till
Sandåkra. De sjöngo alla samma visa. De gingo
i samma stil som detta:
— Min käre Knut!
Jag vet ju så väl, att vi aldrig skola glömma
att tacka för det goda och ljufva, vi fått, och att
vi icke böra klaga öfver det bittra och svåra. Jag
sitter nu på mitt rum och ser tillbaka. Men jag
kan knappast påminna mig en enda stund af rik-
tig, ostörd lycka. Allra mörkast ha för mig de
tider varit, då andra haft det som gladast. Jul,
maj och midsommar, hvarje högtid och fest, som
af andra firats med lust och fröjd, har bringat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
