Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 ELIN KRAMPA
honom ett föredöme. Hade Gud gifvit dem åt
hvarandra, så skulle hon också med outtröttlig
tacksamhet bära det tunga, som den stora gåfvan
fört med sig. Det vore väl egentligen själasörja-
rens sak, alltså kyrkoherde Krampas, att söka
omvända Knut, men denne ansåg, att Knut, som
enhvar annan syndare, borde af det lästa och pre-
dikade ordet väckas till bättring och själfmant
uppsöka sin herde. Elin vågade icke hoppas, att
detta någonsin skulle inträffa — och hon önskade
det knappast. Hon litade på att guds vägar, som
icke äro våra, skulle leda allt till det bästa.
Det var henne en vederkvickelse af gränslös
ljufhet att få vandra åstad den gamla kära stigen
öfver ängar och ljunghöjder bort till Sandåkra,
den hvita gården inom lummig, hägnande grönska.
Där härskade sorglöst solskenslynne, där värnade
den ungdomligt varmhjärtade herrgårdsfrun sitt
»småherrskap» mot allt, som kunde oroa och störa.
Hela dagar fingo dc ha i fred för sig själfva
därute under de fruktdignande aplarna, mellan
solrosland och kaprifolhäckar, hälsade och följda
af färgskimrets och dofternas tysta, underdåniga
hofsvit. Och när de tröttnat äfven på sol och
blommor — så väntade stora almgrottan och lilla
granbersån som skuggigt gömda kärleksgemak.
Men fort, fort flögo de dagarna. I den
brådaste arbetstiden kunde det gå veckor, då de
icke sågo hvarandra — veckor långa som månader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
