Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elin Krampa - 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’78 ELIN KRAMPA
förbi, vände hon sig rakt mot honom och halft
snyftade:
— Knut!
— Elin?
Han gick sakta fram till henne och såg under
kappkragen hennes lilla bleka ansikte med ögonen
bedjande stora och tårfyllda. — Riktigt säker
kände han sig likväl icke. Han letade reda på
hennes händer och tog dem i sina, stadigt men
icke hårdt. Och han såg på henne, undrande.
— Gråter tösen? — sade han medlidsamt.
— Nej––– men —
Och hon brast i gråt, slungande sig in till
honom som ett mörkrädt, vilsegånget barn.
— Förlåt mig, Knut! — hviskade hon och
tryckte sin heta panna mot hans svala, breda kind.
Han sänkte hufvudet och kysste hennes mun.
Så stodo de därute i höstnatten. Ingendera be-
gärde eller gaf någon förklaring, de tego båda och
smektes, så nöjda med hvarandra som hade de
aldrig varit oense.
Knut slog armen om hennes lif och förde
henne framåt, uppför kyrkbacken och ända till präst-
gårdsgrinden. Nästan broderligt förmanade han:
— Nu får du gå in och lägga dig. Det är
så sent nu, älskling.
Hon kastade hufvudet tillbaka och famnade
honom än en gång så hejdlöst, att han sviktade till.
— Min lilla tokiga tös — smålog han.
— Ja, Knut! Jag har ju bara dig.
Med en brinnande lyckoglans i blicken gled
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
