Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Herrans vägar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HERRANS VAGAR» 215
Några dagar före mötets slut skref kyrkoher-
den till Lars och bjöd honom välkommen till
Elins bröllop. Det brådskade nämligen, ty hennes
fästman, som på semesterresa varit hemma i Sverige,
måste nu återinträda i tjänstgöring och ville ha
sin utkorade med sig ut till sitt verksamhetsfält.
Det ville säga, pastorn skulle ta Elin med sig till
Afrika. Som ju rätt och naturligt är, skref kyrko-
herden.
Så mycket visste Lars. Det var kanske både
rätt och naturligt men stillade hvarken hans oro
eller hans undran. — Icke en rad från systern
själf hade han fått att trösta sig med, att samla
sina hetsande tankar om.
Men han hade mutat gästgifvardrängen att
köra som en full marknadsbonde för att komma
i tid. När ändtligen prästgårdens hvita fasad dök
fram ofvan sista lidens krön, omramad af höst-
flammande björkar, glänste hästen löddrigt våt,
och löjtnanten, dammig som efter en fältmanöver
på uniformen och i det dunkelröda ansiktet, stämde
redan foten mot steget, färdig att springa af med
öppen brodersfamn. —
Vigseln var öfver. Familjen Lenning och
alla andra släktingar och vänner trängdes kring
de nygifta, gratulerande, kyssande.
Pastor Vidar och löjtnant Lars gjorde som
de öfriga. Men de kände båda, den äldre lugnt,
den yngre oändligt bittert, att denna unga hvit-
klädda kvinna med myrtenkrans och slöja på det
tunga, mörka håret och med ögon, strålande klara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
