Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ”Herrans vägar”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»HERRANS VÄGAR» 217
— Synd att inte negrerna gjort det redan —
tänkte han vanmäktigt harmfull. — Just då kom
kyrkoherden fram till bröderna Krampa och be-
tygade sin glädje öfver att se dem där, som barn
i hans hem, när han nu i faders ställe hade den
dyra plikten att förena deras syster med den man,
gud utvalt åt henne.
Liknande, väl valda ord fällde den gamle
frodige och vördnadsvärde prästen, när han ute i
salen höll skåltalet för brudparet. — Lars hade
föga smakat på vinerna vid den middagen, men
satt likväl som i ett doft rus och anade mer än
hörde, hvad som försiggick omkring honom, och
farbror Lenniugs milda, litet själfkärt släpiga röst
— så olik gamle Krampas domedagshårda — som
nedkallade gudomliga och faderliga välsignelser
öfver det nu ingångna äkta förbundet.
— Underliga äro Herrans vägar — sade kyrko-
herden — men låta vi oss ledas af Honom, så
förer han oss alla rätt.
Talarens bror, en grå och mossig bruks-
ingenjör Lenning, som satt midt emot Lars Kram-
pa, småskrattade djupt nere i halsen, på en gång
beundrande och illmarigt.
— Jahaha — min bror kyrkoherden — han
talar bra. Och nog var vägarna underliga — den
här gången — det vet bror bäst.
Lars låtsade icke höra. Han satt lugn och
till synes förnöjd, trött också efter den nyss till-
ryggalagda bråda resan och en ansträngande tjänste-
månad. Men han anade, hvad han icke ville tro,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
