Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ämbetsbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÄMBETSBRÖDER 33’
den gamla vaktgummans vård. De hjälptes åt att
få vice pastorn torr och varm igen.
— Pastor Mulltin fick kramp och blef sjuk
därute — förklarade pastor Laurelius enkelt.
— Å, käraste vänner! Och pastor Laurelius
hjälpte honom i land?
— Ja, jag var lyckligtvis till hands.
— Nå, det var då för väl.
Mulltin höll tyst till godo. Som alla verkligt
fåfänga män fördrog han hellre obehag än skam.
Ingen borde få veta, att han blifvit doppad af
komministern. Och Laurelius skulle inte våga
förråda sitt tilltag. De två ämbetsbröderna hade
fått en gemensam hemlighet att gömma.
Men ryktet om vice pastorns räddning ur
dödsfara genom komministerns rådighet och raska
bistånd återgaf Laurelius församlingens enhälliga
beundran och tillgifvenhet. — Den ende, som
icke visade lifräddaren någon rätt hjärtlig erkänsla,
var, märkvärdigt nog, den räddade själf. Och detta
otacksamma beteende gjorde intet godt intryck.
Om det var afund eller högmod förstod man inte,
men säkert var det inte kristligt.
Mulltin, eljest så hurtig och sällskaplig, blef
nu nästan skygg för sin ämbetsbroder och kunde
gå långa omvägar för att undvika honom.
Men komministern sprang aldrig efter honom,
utan var sig lik. Och det gjorde ett mycket godt
intryck. Hvarken komministern eller vice pastorn
kom på förslaget, men Laurelius kallades till extra
profpredikant och blef kyrkoherde i den lilla staden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
