Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Räddad idyll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
RÄDDAD IDYLL 545
höll ett litet ödmjukt tal, hvari han tackade henne
för allt.
— Ja — sade hon doft — jag har gjort hvad
jag kunnat. Det var min plikt, kära barn. Men
— det har inte alltid varit så lätt och roligt, må
tro. Gud ske lof, att det är öfver!
Pastorn försvann tidigt upp på sitt rum, och
han fick gå ensam.
När kyrkoherden långt öfver midnatt kom
hemåkande, satt hans hustru, vakande och vän-
tande, i salen.
— Sitter du här? — utbrast han, lätt spe-
fullt.
— Jag väntar på dig, gubben lille.
— På mig! Det må jag säga! — Jag kan
hälsa så godt från ryttmästarns. De voro så rädda,
att du öfveranstränger dig för pastorn.
— Jaså. Ja, han — är bra nu.
— Bra? Är det möjligt!
— Jo. — I går — steg han upp.
Kyrkoherde Bovallius rätade sin lilla figur och
nickade plötsligt, som om ett krångligt problem
ändtligen blifvit löst på det sätt han väntat. Han
såg ut som en listig tomte i halfskymningen.
— Då skall Dagobert få resa genast. Jag är
också kry igen. Jag behöfver inte adjunkt mer.
Och –––- inte har jag haft stor nytta af honom
heller.
— Hm! Du har visst fått annan hjälp, du,
gubben?
Frun sneglade svartsjukt på sin man, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
