Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - FEMTONDE KAPITLET. Från Gerhard.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gång glad och frigjord från alla små bekymmer och
verkliga eller inbillade förtretligheter har jag aldrig,
åtminstone ej på senare tider känt mig som häruppe.
Det är, som om allt dylikt ej orkade följa med upp
på höjderna, där luften är ren och skön och friska
vindar blåsa.
Återstår blott att se huruvida den beklämning och
fallenhet för onödigt grubbel öfver sådant, som dock
kanske ej är alldeles hopplöst —» här knuffade Magda
kusinen i sidan och sneglade på Harriet, som låtit
arbetet sjunka och satt och stirrade rakt framför sig —
»vänta på mig därnere på slätterna och åter gripa
mig i sina klor.
Jag tror det dock knappast, åtminstone ej med
samma styrka som förut.
Denna välönskan läser man här litet hvarstans på
gamla ölsejdlar, nålfat, koppar och dylikt:
»Es griine die Tanne, Es wachse das Erz, Gott
schenke uns Allen ein fröhliches Herz», och den går
helt visst i uppfyllelse bland bergen i Harz. Ty här
blir sinnet gladt och spänstigt, och lefnadsmodet växer
i samma mån man stiger uppåt.
Jag vet ej, om det är inbillning af mig, men jag
tycker, att människorna här äro vänligare, gladare
och förnöjdare än annorstädes. Jag älskar tro, att
de hålla sin härliga nejd så kär, att de ej nännas
sätta någon smutsfläck på den vackra taflan.
Veckan om hvilar helgdagsstämning öfver den lilla
staden, en drucken man hör till sällsyntheterna, hårda
ord och trätor hör man ej, åtminstone icke på gator
och gårdar, skrål, skrän och ohöfviskt skämt utan
hvilket vår svenska allmoge knappt kan lägga sin
glädje i dagen, förekomma ej här, men glada
människor ser man öfverallt, människor som kunna vara
glada utan att förlora sin värdighet. Lugnt och
fridfullt hvilar det lilla samhället bland sina skogklädda
höjder, oberördt af det brusande, oroliga, jäktande
lifvet där långt, långt nere i fjärran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
