Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Tiden efter 1880 - 9. Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»litteratur» (= förströelseläsning) 2.4, annonser 32 (båda dessa konton
numera nog något ökade), vartill komma illustrationer, redan då i N. Y.
Journal omfattande 18.7 %; för de franska åter nyheter 30, politik 9,
litteratur 14, konst och teater 11, annonser 27.5 % (en påfallande hög
siffra). Härvid är att ihågkomma den synnerligen stora skillnaden i
utrymme, ungefär 16 sidor mot 6.
Den franska kulturen är sig själv nog, och den kan ha grundad orsak
att så vara; om det är i allo lyckligt, är en sak för sig. Fransmännen
försvara den såsom en gammal och förnäm skapelse emot den
moderna demokratiska, som industriens utveckling genomfört, och de
vända sig främst mot tyskarna, men kunde givetvis lika fullt angripa
amerikanarne och kanske andra f. d. allierade.
Denna franska kultur, vars högre värde ger den större rättighet
att existera t. o. m. på de andras bekostnad, är klassisk och
aristokratisk till sin karaktär. Men Frankrike har sin demokrati; man
åberopar gärna att det i motsats till andra länder alltjämt är ett bondens och
hantverkarens land. Dessa hava just icke förrän på den senaste
mansåldern blivit vidare uppmärksammade i litteraturen, och i politiken
synas de alltjämt icke. En bonde i kammaren, i ministären, är helt
enkelt otänkbar. Icke förty är det nog dessa samhällselement, som
ytterst äro de avgörande; så länge finansmännen, advokaterna och
publicisterna kunna få dem med sig, må de styra landet; mot dem
går det icke. (Huruvida icke Frankrike dock är på väg att
industrialiseras även det, är en fråga som redan diskuteras.)
Av yttersta vikt blir då att bearbeta denna anonyma massa, att
under skonande av dess fördomar — framförallt dess motvilja mot
att betala skatter — söka ingiva dem de åsikter och den stämning,
som politiken kräver; därav dessa flitiga tal av ministrar och
deputerade, därav ock tidningarnas agitation. Slikt förekommer för visso
i alla land, men det är värt att lägga märke till särskilt i Frankrike,
där det i högsta grad satt sin prägel på pressen.
I Journal des Débats’ Livre du centenaire har John Lemoinne
dragit upp en jämförande karakteristik av den engelska och franska
pressen, vari följande läses: »Som medel för publicitet och information
är den engelska tidningen överlägsen den franska. Den har flera
korrespondenser, flera telegram, flera nyheter, flera referat, den har i
synnerhet flera annonser. Med ett ord, den är rikare. Men jag tror icke
att den har samma politiska verkan som den franska. Denna är ett
överlägset organ för opinionen. I den engelska tidningen finna vi
korrespondenser från alla länder, av helt annan mening än dess egen.
Vi äro mer doktrinära, mer ’filosofiska’, mer logiska. Våra tidningar
bilda en menighet (un corps de doctrine); vi tillåta icke i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
