Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Tiden efter 1880 - 9. Frankrike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TIDEN EFTER 1880.
ning, som var nog djärv att taga itu med alkoholismen och särskilt
absintdrickandet, rönte visserligen livligt understöd av framstående
läkare och sociologer, men stötte på den mäktiga »fédération des
marchands du vin». Den fann sig bojkottad av både annonsörer och läsare,
skall hava sett sin spridning minskas med 100,000 exemplar, måste
avstå från kampanjen och göra en förödmjukande avbön.
Bilderna hava fått insteg i de flesta tidningar (dock ej i Débats
och Temps), men brukas rätt måttfullt, och Excelsior (1910), som var
ett försök i stil med Daily Mirror, lär icke haft mycken framgång.
Annars hava nog de anglosaxiska typerna tillägnats i ganska stor
utsträckning, så Tit-Bitsgenren i Je sais tout (1905) m. fl. och det
domestika veckobladet i Femina (1901) och andra. Petit Parisien
utger i likhet med de engelska tidningsförlagen en hel rad
specialtidskrifter som Nos Loisirs, Miroir des sports, Agriculture nouvelle o. s. v.
— Den nya typen av aftonbladet är också representerad, främst av
Paris-Midi (1911), som vunnit allt flera läsare; till sitt omfång är den
mindre än våra landsortstidningar.
Förströelseläsningen förekommer i dagbladen icke blott i form avx
den gamla franska följetongsromanen utan ock såsom short story i
varje nummer. Även kvinnorna och den icke-litterära publiken ha
fått både sina särskilda organ och sina »sidor» i de populära tidningarna.
Söndagstidningen är däremot överflödig här, enär den ingår i
dagbladet, och veckobladet av högre standard representeras endast
av Annales politiques et littéraires (1883). Men det ersättes av
revyerna och i själva verket även av dagspressen. Vi äro ännu icke
färdiga med denna, vi ha ännu kvar att betrakta en typ därav, just
den mest franska.
Klagomålen att den äkta traditionen i pressen klämts till döds äro
lika gamla och lika starka i Frankrike som annorstädes. Hela den
skildring, Léo Clarctie gav av tidningsväsendet i Petit de Jüullevilles
litteraturhistoria 1900, var en elegisk återblick på flydda bättre dagar.
Vi ha sett huru mycket längre moderniseringen nu sträckt sig, och
det bör särskilt betonas hurusom informationspressen, sin art
likmätigt, medfört att den ojämförligt största delen av innehållet blivit
osignerat. Reportaget är till sin natur opersonligt, anonymt.
Men den franska prägeln har ingalunda helt utslätats. Den
personliga synpunkten är alltjämt högt värderad, beundran för den
briljanta artikeln alltjämt levande och stark — oavsett vilken dess tendens
är. Politiken ger sitt betydande inslag också i nyhetspressen. En
politisk person av rang har gärna en ledarställning även där, så senator
de Jouvenel i Petit Parisien, så Pichon i Petit Journal, så den mera
äventyrlige Ch. Humbert i Journal. I Echo de Paris hade den gamle
134
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>