Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Tiden efter 1880 - 11. Kriget och efter kriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRIGET OCH EFTER KRIGET.
motsatta politiska och ekonomiska påståenden, utan också då det
gäller allmänna sociala och kulturella förhållanden.
* *
Tidningsmannens ställning har skapats av 1800-talet. Publicisten
— om vi med denna term förstå skriftställaren i dagspolitikens tjänst —
var i forna tider antingen en föraktad individ som Defoe eller en högt
uppsatt man, som skrev anonymt, eller som på sin höjd i broschyrer
framträdde offentligt, såsom Junius och Swift. Redaktörer som Perry
och Stuart i England — för att icke tala om Delane, ett unicum —,
som bröderna Bertin i Frankrike, som Cotta i Tyskland voro
otänkbara tidigare. Och den diplomatiska korrespondenten av den typ,
som i Blowitz kanske hade sin första berömda representant, som
arbetar uti intimaste förstånd med statsmännen, har blivit en
företeelse inom de stora nationerna, som alltjämt har sin
uppmärksammade plats.
Medan ledaren ännu i regel, även i tidskrifterna, förblivit
anonym, äro de övriga artiklarna, sociala, kulturella, estetiska o. s. v.,
i regeln signerade och ofta skrivna av författare utom redaktionens
egentliga stab, efter råd och lägenhet gärna författare med berömda
namn: Shaw, Wells, Chesterton, Kipling hava sålunda varit och äro
delvis ännu verksamma i den engelska dagspressen. Och en politiker
som Lloyd George tar, då han icke är i ministären, både för arvodets
skull och för att lufta sina känslor, nu plats där, utan att just vara
nogräknad med vilket organ han skriver i.
Bredvid dessa mer eller mindre tillfälliga publicister stå nu i
oräknelig mängd de anonyma journalisterna, reporterna och de andra
egentliga yrkesmännen, vilka ha till uppgift främst att skaffa hela
det oundgängliga nyhetsmaterialet. De kunna hava sin specialitet,
men om dem gäller det ord, som Pulitzer en gång fällt: »Det som är
allas business är ingens — utom journalistens.» — Och vad allt får
icke han befatta sig med! Väl finns det personer, för vilka denna
heterogena röra av intressen alldeles icke innebär något motbjudande,
men att detta livsverk kan bliva upprivande, är lätt förklarligt. Ett
märkligt vittnesbörd om den moderna journalistens psykiska typ
synes mig vara en sorts självbiografi, nyligen utgiven av dansken
Frejlif Olsen, verksam bl. a. i Extrabladet. Han är ett gott huvud
och en icke alldeles ytlig natur, men han har icke såsom publicisten
av den gamla skolan haft något bestämt patos, som gett honom en
positiv uppgift att kämpa för, och han har därför hamnat i en desperat
151
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>