Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. De nordiska länderna - 2. Danmark
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NORDISKA LÄNDERNA.
teknik, men visade sig också angelägen att vinna goda medarbetare.
R. Besthorn, till sitt fack framstående orientalist, vann rykte som
en utmärkt redaktör för den utrikespolitiska avdelningen, vilken
också den svenska pressen gjorde sig till godo i betydande
utsträckning.
Den politiska situationen var efter 1864 dyster, och
nationalliberalerna, som närmast buro skulden för den, stodo rådlösa. Det mest
livaktiga elementet var nog bönderna, som redan förut börjat arbeta
sig fram till politisk betydelse. Sin främsta andlige ledare hade de i
Grundtvig, vars folkhögskola, sådan den nu utbyggdes blev ett det
yppersta medel för bondeståndets höjande. Mästarens skandinaviska
tankar kunde givetvis numera icke finna stor anklang, men hans
fosterländska patos eldade, och detta visade sig kraftigt verksamt också på
det ekonomiska området. De andelsföretag, som efter hand växte ut
till en storartad organisation, blevo grundvalen för självständighet
och självkänsla hos allmogen. Inom pressen fick hela denna rörelse
tillsvidare organ i veckoblad sådana som J. A. Hansens
Almuevennen (1842—56) och Sofus Høgsbros Dansk Folketidende (1865—83).
Men mot denna rörelse samlade sig de konservativa elementen på
landet och i städerna, och de funno sin ledare i den jylländske
godsägaren J. B. S. Estrup, minister 1865 och konseljpresident 1875—94;
under denna tid Danmarks verkliga regent. Stödd på konung Christians
förtroende och på landstinget (riksdagens första kammare), orädd och
målmedveten, tvekade han icke att i öppen strid med folketingets
flertal genom sina s. k. provisoriska finanslagar driva fram de åtgärder,
han ansåg förhållandena kräva, främst försvarets utbyggande.
Nationalliberalerna med sitt akademiska förakt för bönderna hade
ingen annan råd än att sluta sig till högern, och Fædrelandet upphörde
1882. Berlingske åter var egentligen av sin officiella ställning hindrad
att taga direkt del i striden, men ju häftigare denna upplågade, dess
svårare hade den att bevara sin passivitet. Nationaltidende stod
obunden av sådana hänsyn, och den blev också nu högerns främsta organ.
Bland dem, som i Dagens Nyheder och sedan i Ferslews tidningar
skötte polemiken mot oppositionen, kan måhända i synnerhet C.
Carstensen nämnas. Än mera hårdhänt fördes kampen uti den på den
breda publiken anlagda Avisen (från 1883) och i skämtbladet Punch.
I längden kunde vänstern icke vara nöjd med sina veckoblad blott,
och i sin ledare Christen Berg hade den också just en vad beträffar
pressen ypperlig organisator. 1873 startades i huvudstaden Morgenbladet
såsom partiets organ, och politiken var ock det härskande elementet
däri. Ledaren kan ibland upptaga nästan hela första sidan och
innehållet för övrigt synes nästan tillkommet blott för att det icke helt
——
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
