Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VIII. Mannen i munkkåpan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ulrik Apfelbaum nickade bifall med en stel
värdighet, som skulle hafva gjort all heder åt en
verklig munk.
»Godt, min son!»
»Är det något annat I önsken, ärevördige fader?»
»Nej, nej, mina behof äro få.»
»Alltför få, om I tillåten mig att säga det.»
»Nej, min son, man måste späka sin lekamen.»
»Visserligen, men ....»
»Min son, jag ville, att äfven du kunde förmå
dig fasta något mera, än du gör.»
Verkligen tycktes värden behöfva en sådan
förmaning, ty han var tjock och fet och älskade
synbarligen att låta gommen och magen vederfaras
allsköns rättvisa. Också gjorde han inga inkast, utan
upptog munkens förmaning med den ödmjukhet, som
höfdes en lekman inför en biktfader.
»Gör det!» fortfor Ulrik. »Gör det och du skall
få många synder förlåtna, min son! Men nu, farväl.
Göromålen kalla mig till andra ställen i denna
stad.»
»Farväl, ärevördige herre!»
»Glöm icke dina Pater noster, min son!»
Denna förmaning uttalades af munken, då han
befann sig i dörröppningen, ur hvilken han snart
försvann, och dörren stängdes efter honom af den
bugande krogföreståndaren, som oaktadt sin
öfverflödande fetma visade sig vara ganska böjlig i ryggen
— en egenskap, hvilken han säkerligen hade
förvärfvat genom mångårig öfning inför krogkunder af
alla stånd och samhällsklasser.
Med lätta steg skyndade jag till fönstret,
öfvertygad om att nu få se Ulrik Apfelbaum begifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
