Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
391
Tretiotredje Kapitlet.
Stigmännens förvåning.
»Vi äro förföljda», yttrade Karin, dâ lion vid Hans
Trädgårdsdrängs sida red framåt på den väg, hvilken närmast
ledde frän Sunds kyrka till Arby, som var målet för
deras färd.
Det var på eftermiddagen dagen efter flykten ur prest-
gärden. Karins utrop var , föranledt af ett dånande häst-
tramp, som hördes bakefter de båda flyktingarne.
Hans stannade ocli lyssnade.
»Du bar rätt, Karin», utropade han. »Fort hit in i
skogen!»
Inom några sekunder voro Hans och Karin dolda
bakom de stenar och buskar, hvilka funnos i riklig mängd
vid sidan af vägen. Hästarna stodo i godt skydd bakom
ett väldigt, af enbuskar omgifvet klippblock, der de alls
ieke Iupo fara att blifva upptäckta af dem, som färdades
framåt vägen. ■
Länge dröjde det icke, innan de båda flyktingarne
sågo en skara ryttare, som nalkades. Icke heller var det
förenadt med någon svårighet att igenkänna resenärerne, ty
främst ibland dem red Jon Puckel, en varelse, hvilken
ganska lätt kunde igenkännas bland tusende andra indivi-
der. Ryttarne färdades framåt med stor skyndsamhet, men
Hans och Karin dröjde omkring tre timmar på samma plats,
innan de vågade färdas vidare. De ville gifva sina fiender
så stort försprång som möjligt, för att icke råka i fara att
sammanträffa med dem under vägen. Detta jemte den för-
sigtighet, hvarmed flyktingarne sedermera alltjemt måste
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
