Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
416
»Jo ... och den ena jagar den andra.» ,
»Nu ... flyter allting tillsammans i ett.»
»Det vill säga, att den förföljande skuggan har upp-
hunnit den förföljda. Men, dyra Christina, vi fä icke dröja
här midt pä denna öpna plats. Vi måste gå framåt, tilldess
vi uppnå skogen.»
»Som du vill, Arvid!. . . Meu ... den arma Karin!»
»Hon räddar sig nog ... Kom!»
De skyndade vidare, men ofta vände jungfru Slatte
sig om för att blicka efter Karin. Plötsligt uppgaf hon ett
rop. Eu skugga kom fram och nästan vidrörde henne.
»Blif icke rädd, jungfru!» yttrade Hans, ty det var
han. Efter vunnen seger hade han lemnat munkarne och
uppsökt de sina.
»Ar det du, Hans? Du skrämde mig.»
»Förlåt en gammal dumbom, kära jungfru!... Men
hvar i himlens namn är min Karin?»
»Här!» svarade en qvinnoröst på några alnars afstånd.
Snart hade Karin förenat sig med sina vänner.
»Men», utropade plötsligt Hans, »men hvad i alla
helgons . . . fy! . . . namn är det, du bär i famnen, Karin?
»Min fånge!»
»En fånge! Den vilja vi se», yttrade Arvid med ifver.
»Gerna!» sade Karin skrattande. »Dock är det en ful
fisk, som är föga angenäm att se uppå. Så här ser
han ut.»
Oeh Karin släpte ned på marken en liten puckelryggig
och ytterst gemen figur — med få ord: Jon Puckel.
»Jag såg den här varelsen springa öfver slätten», ytt-
rade Karin, »och jag beslöt genast att jaga honom, ty ...
hm !... du, Hans, vet åtminstone, att bytingen icke är nå-
gon engel.»
»Ah! , Det är verkligen du, Jon Puckel? Tack för
senast, min lille förtrollade prins! Detta möte var då san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
