Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
415
anletet. Derefter slungade han med en Hka plötslig ’som
häftig rörelse svärdet långt bort ifrån sig. Det klyfde luf-
ten med ett klagande ljud och föll ned långt inne i djupa
skogen. Sjelf förde Dacke sina båda händer upp till sitt
ansigte, betäckte dermed ögonen, liksom om han fasat för
att se det af månens ljus belysta anletet, och sprang med
stor hast derifrån in i djupa skogen, ropande förtviflad :
»Min ende vän!... Allt!... Allt är förloradt!»
Tretiofemte Kapitlet.
Dackes sista strid.
Vi lemnade Arvid i det ögonblick, då han i sällskap
med Christina och Karin ilade bort öfver kyrkogården för
att komma till skogen, medan Hans var munkarne behjelp-
Iig att öfvervinna och afväpna de fyra rånarne, som under
Jon Puckels anförande hade belägrat det sönderslagna fön-
stret i kapellet.
Arvid saknade plötsligt Karin. Hon hade försvunnit,
utan att hvarken han eller Christina hade märkt, när det
skett.
Arvid och Christina stannade.
»Kanske har hon återvändt till Hans», menade
Christina.
»Knapt troligt! Hon var nyss med oss.»
Månen kastade ett blekt ljus öfver nejden. De båda
älskande ansträngde sina ögon för att genomtränga halt-
dunklet.
»Tycker du icke», yttrade Christina, »att du ser två
skuggor der borta öster om kapellet?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
