Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 11. Slutord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
42 PROGRESSTV BESKATTNING.
af ett annat, vara synnerligen utbredd bland de
förmögnare klasserna och utgöra det förnämsta hindret för
demokratiska reformer, ej minst i vårt land. Då därjämte själfva
den teoretiska grundval för beskattningen, som den
rådande finansläran bjuder på, är skäligen vacklande och osäker,
så kunde det ju tyckas som om anordnandet af rättvis
beskattning för all framtid vore ett olösligt problem.
Lyckligtvis finnes det ännu en synpunkt, som väl i
förstone kunde tyckas ägnad att göra detta problem än
mera inveckladt och svårhandterligt, men i verkligheten
torde innebära dess praktiska lösning, nämligen den af oss
förut antydda, af doktrinen vanligen något styfmoderligt
behandlade frågan om skatternas användning, den s. k.
intressesynpunkten vid beskattningen. Skattebördorna utgöra
ju icke blott och bart en börda, det af skatten förorsakade
offret är icke ett rent offer, utan i större eller mindre
mån jämväl en ersättning för det gagn, som genom statens
eller kommunens verksamhet tillskyndas individen och
som beskattningen just är till för att möjliggöra.
Om denna synpunkt står klar för
samhällsmedlemmarna, så blir rättvisan af beskattningen icke längre i
första rummet beroende af, att den ene får betala lika
mycket eller dubbelt eller tio gånger så mycket som den
andre, utan däraf att ingen utan särskilda anledningar får
betala mer, än att han af den ifrågavarande
verksamhetsgrenen hos stat eller kommun erhåller och — då den enda
fullt tillförlitliga domaren härvidlag är den skattdragande
individen själf — önser att ban erhåller full valuta. Detta
är själfbeskattningens princip — icke att förväxla med
själfuppskattningen, själfdeklarationen — hvilken hos oss i
forna dagar haft en icke ringa utsträckning, men numera
nedsjunkit till ett tomt namn. Skatter böra för att vara
rättvisa öfverhufvud icke påläggas, utan utgå efter frivilligt
åtagande af de skattdragande genom deras representanter.
Sker detta, så kan uppenbarligen ingen individ eller
samhällsklass med fog klaga öfver skatternas tryck, enligt
satsen: volenti non fit injuria, den som samtycker
vederfares ingen orättvisa.
Förverkligandet af denna grundsats fordrar
naturligtvis först och främst, att alla samhällsmedlemmar äro
representerade i såväl statens som kommunens skattebeviljande
församlingar, och vidare att skattebevillningen sker i när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
