Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Måtte fanen taga er, först och sist!» skrek hon,
blossande röd i ansigtet och med håret på ända. De
voro ju vilda djur snarare än menniskor.
Rasmus bjöd visserligen till att hejda henne i
dörröppningen, men fick en så kraftig stöt för brö-
stet, att han var nära att göra en kullerbytta. I
nästa ögonblick var hon utför trappan och nere i
kryddgården.
»Djefvulen anfäkta!» mumlade prokuratorn mel-
lan tänderna. »Att jag icke kunde lirka bättre med
den fågeln! ... Dumheter, idel dumheter! — Var
det någon der ute, tror du, Rasmus, som kunde
höra att hon skrek?»
»Tror inte det, ers nåd! Simon räfjägare hör
icke på slikt!»
Men det var icke tid till länga öfverläggningar
om dennes tystlåtenhet, ty nu hördes redan sorl af
röster från kryddgården utanför.
»Fort!... Öppna dörren!s skrek prokuratorn åt
den förbryllade skrifvaren och skyndade ut med bråd-
skande steg, för att hinna att på trappan möta sin
höge herre, hvilken på väg från rännarbanan med
ett lysande följe af hofmän och knektar ville, vid
det han gick förbi, helsa på sin förtrogne gunstling.
Ute på Allmänningegatan hade Elin under tiden
återfunnit Torkel, som troget väntat henne och icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
