Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Din skål, gamle!»
Benediktus hade sprungit upp från stolen och
stod ett ögonblick darrande i alla leder, innan han
kom sig för med att sträcka ut handen, för att hälla
konungens arm till baka.
Men nu föll denne i gapskratt, och kastande sto-
pet ut åt rummet, så att dess innehåll stänkte rundt
omkring, sade han med förnöjd min:
»Aha, du gamle! Du kan då ej gissa våra tan-
kar. ... Du trodde, inte sant, att det var gift . .. men
det var ju blott ditt eget pulver, som du gifvit mig
för att förbättra matsmältningen och göra blodet i
ådrorna tunnare och kraftigare till att mottaga födans
safter. ... Pest och död! Du kände då icke igen ditt
eget verk?»
Konungen syntes helt förnöjd till sinnes, då han
strax derefter nickade god natt och försvann i den
mörka torntrappan. —
Då han aflägsnat sig, grubblade Benediktus länge
och väl sin hjerna öfver det som nyss förefallit.
Han kunde gerna icke misstaga sig. Konungen ville
med hans hjelp komma gref Svante om lifvet, ty
hvad pulvret vidkom, hade han sin tro för sig; det
frätte ju stora bruna fläckar i ekplankan. Men det
var kan hända blott en tillfällig förblindelse, ett drag
af hans svårmod och som snart skulle gå öfver, då
själen åter fick lugn och hvila. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
