Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sig. Nu kunde de icke veta när de finge någon natt-
ro. Herr Dionysius hade dock varit enträgen och
slutligen fallit på knä för kungen samt bedt honom
åtminstone skona de andre fångne herrarne. Men då
hade denne råkat i det vildaste raseri. Med darten i
högsta hugg hade han lupit efter honom samt slutligen
ropat åt drabanterna, då han icke lyckades upphinna
honom: »Späker mig den skälmen!» Per Velamsson
hade då sprungit till och hunnit fatt Dionysius vid
en hög gärdesgård, som denne icke kunde i en hast
komma öfver. Nu hade de allesamman sett hur den
gamle herren så ynkligen bedt för lifvet. Men Per
Velamsson hade huggit honom flux i vaden med sin
hillebård, och som han är af Görans slägt, kan tänka,
hade han icke väl sett blodet börja rinna, förr än han
slagit mera och mera, tills den gamle herren slutli-
gen legat der alldeles sargad och död i sitt blod. —
»När jag då vände mig om», slutade Mårten sin
berättelse, »var kungen försvunnen. Han hade sprungit
in i skogen, sade några Alsikebönder, som stodo på
vägen, och troligen begifvit sig af upp åt Odensala.
I stället för att följa med Per Velamsson och de andre
drabanterna, som skyndade sig efter honom, sprang
jag då tillbaka till Upsala och talade om allt samman
för doktor Benediktus, och resten veten I.» ——
»Hade jag varit i dina kläder, Mårten», inföll
Dorti — i det hon manade på sin häst för att åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
