Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han kunde ana, om än växten, som uppspirade ur
den egendomliga jordmånen, icke öfverensstämde med
hans beräkningar.
Knappt var han nämligen försvunnen förr än ko-
nungen i högsta förtviflan kastade sig ned på sten-
bänken och lutade hufvudet mellan händerna. — Skulle
han verkligen till slut nödgas gifva vika för sin yngre
broder, blifva hans undersåte? — Och hur skulle
det då gå med Karin, barnen, hans stilla lycka ..:
alla hans kära konstskatter? — Nej, han ville strida
med manligt sinne för att förjaga dessa onda tankar
ur sin själ. — Ja, han ville svärja de dyraste eder att
han aldrig mera ville ens tänka på någon svag efter-
gifvenhet, någon vekare känsla. — Men just som han
stod i begrepp att i deras ställe göra andra ljusare
inslag af hoppets färger i den mörka väfven, kom en
liten grå spole kilande — han visste icke hvarifrån
— som drog efter sig den ena långa, oändliga tråden
efter den andra af dystra aningar, gäckade förhopp-
ningar. Hans hjerta värkte som af eld. Nu kommo
de vilda, häftiga lidelserna på nytt öfver honom! och
i raseri slet han sönder trådarne i den ljusa tankeväft-
nad, som: hans inbillning sökt ränna upp. — Hvad
det susade om i hans stackars hufvud! — Han reste
sig upp och lutade det mot stenkanten, medan hans
stora, drömmande ögon blickade skyggt och oroligt
omkring sig likt en rasande hunds. Anletet var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
