Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. En skildring av segrar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hundar och kattor, råttor och möss ansågos som läc-
kerheter.
Under tiden försökte belägrarne, som visste, vad de
belägrade måste lida, och började förstå, hur svårt
det skulle bli att övervinna dem, att förmå dem att
giva sig. De skulle skona deras liv, behandla dem
mycket milt och giva dem de mest fördelaktiga vill-
kor — om de endast ville överlämna staden åt dem.
Svaret blev detta: »Ni kalla oss hund- och kattätare.
Nåväl, så länge som ni höra en hund skälla eller en
katt jama i denna stad, skola ni veta, att vi icke tänka
övergiva den. Och när allt annat tagit slut, skola vi
äta våra vänstra armar och behålla de högra för att
strida för vårt land, vår konung, vår tro och vår
Gud. Och till sist, om vi bliva tvungna att dö,
skola vi tända eld på staden och dö i lågorna.»
Detta var i sanning män, som visste, hur de skulle
dö. Och även kvinnorna voro tappra, stundom tapp-
rare än männen.
Hela denna tid låg flottan i öppna havet, fördäm-
ningarna voro sönderbrutna, landet översvämmat och
ruinerat, men vattnet ville icke stiga tillräckligt, för
att skeppen skulle kunna segla vidare. Invånarne i
Leyden brukade i sin ångest klättra upp på spetsen
av det höga tornet av St. Paneras, varifrån de kunde
se skeppen, lastade med livsmedel, medan de svulto
och deras sorg så småningom övergick till förtvivlan.
"Vi kunna icke förutsätta, att alla stadens invånare
hade en hjältes eller en martyrs sinne, och därför
kunna vi icke heller "undra på, att åtskilliga av in-
vånarne, till hälften vansinniga av hunger, sade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
