Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den inneboende kraften sig väg; och får den ej sträfva mot höjden, bildar den oformliga parasitknölar på stammen. Du hör att jag förstår trädgårdsmästarhandtverket.»
På landsvägen utanför Norrtull vid Stockholm höjde sig ett tjockt moln af dam, hvilket underrättade fotgängarne, att de borde lämna plats för en mängd vagnar, som med ilande fart nalkades. Det var drottningen, som återvände från en lustfärd till Jakobsdals slott, där hon tillbringat några dagar. I det första, med åtta apelkastade grå hästar förspända åkdonet satt Kristina själf, hälsande vänligt på den bugande eller nigande allmänheten; men dennas blickar riktades blott flyktigt mot majestätet och tycktes söka en efterkommande person. »Har du sett den franska herrn?» sade en fet borgarhustru till sin bredvid gående dotter. »Folket berättar redan många besynnerliga historier om honom.»
»Menar kära mor den där ministern Jean Nyt, eller hvad han heter?» genmälte flickan.
»Ack, kära barn, du vet då aldrig någontingI Han är längesedan borta. Nej, jag menar den konstmakaren som sist kom, Bullerbock, eller så på hållet kallas han. Greta silfvertvätterska sade mig härom dagen, i hemlighet förstås, att han redan förhäxat drottningen så, att hon blifvit kär i honom. Men se hit! Där ha vi honom säkert!»
I en med gul damast klädd hofvagn satt eller rättare låg en blek karl, hvars ovanliga dräkt ej kunde undgå att draga till sig de nyfiknas uppmärksamhet, ehuru blott öfre hälften däraf var synlig. Vi däremot, som kunna skåda nästan allt hvad vi behaga af det förflutna, och sålunda äfven äga öfversikt af mannens ben, torde därför till tidens vinnande göra klokast att taga hela figuren på en gång i betraktande, synnerligen som han framdeles torde åter uppträda, då besväret är undangjordt. Alltså hade han på hufvudet en toppig guldgalonerad svart hatt, hvarifrån några blå och hvita fjädrar nedböjdes öfver de rika hängande lockarna, hvilka, liksom mustascherna och pipskägget, voro ramsvarta och stucko starkt af mot den utsydda halskragen. Jackan, till färgen ljusgrön, omgafs af hvita galoner, räckte knappt till nedersta refbenen och var endast hopknäppt vid halsen. Händerna betäcktes af ett par ljusbruna, med brabantska spetsar kantade läderhandskar, så långa att de skylde en god del af armen. På högra skuldran hängde en kort ljusbrun armkappa, fodrad med hvitt siden. Skjortan framsköt sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
