Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoftärnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kammarpiga. Nu är den saken afgjord; och till godt slut på dagen skall Bochart berätta oss, hur långt han kommit på sin Hierozoica, eller de i den Heliga skrift förekommande djurens historia. Arbetet måste blifva intressant, ty ämnet är ett bland de ovanligaste som ännu någon skribent valt.»
I skuggan af tvenne löfrika lindar, hvilka sedan långt tillbaka uppreste sina kronor på båda sidorna om förstugubron till prästgården i Forss, satt kyrkoherden Kristoffer en söndagsmorgon och öfverläste predikan, med hvilken han närmare middagen ville uppträda inför sin andliga fårahjord. På kökströskeln stod Johanna, klädd i sin bästa helgdagskofta, och mätte ut några kannor sur mjölk, som oxdrängen skulle bära till gummorna i fattigstugan, medan Fransiska, vårdslöst utsträckt på den lilla gräsplanen strax inom kålgårdsstaketet, tycktes fördjupa sig i svårmodiga betraktelser. Emellanåt afbröt hon de tätt bredvid växande prästnackeblomstren, hvilkas blad hon ett efter annat lösryckte, och gick därmed så systematiskt till väga som trots någon botanisk professor. Hvar gång hennes fingrar afklädt en sådan gul knapp och grepo om den sista af dess små hvita fransar, såg man henne antingen dra på munnen eller rynka pannan. För öfrigt rådde rundt omkring den anspråkslösa boningen ett högtidligt lugn, som endast stördes af vindens svaga fläktar bland löfven.
Oförmodadt började den lurfviga gårdvaren spetsa öronen och uppstämde kort därefter en skallande trio med jakthundarna, hvilka ilade utåt vägen. »Här måste komma främmande, ehuru jag icke väntar något besök på en sådan tid som denna,» sade Kristoffer, och knappt hade han hunnit sammanveckla sitt koncept förrän trenne ryttare höllo vid grinden. De tycktes vara en herre med tvenne tjänare; men afståndet medgaf ej att urskilja deras anletsdrag. Också Johanna hade varseblifvit de ankommande, och som vägen gick rakt mot den sidan där hon stod, ropade hon efter en stunds förlopp: »Ser jag ej alltför oriktigt, så är den främste ingen annan än drottningens öfverstallmästare von Steinberg.»
»Jag tror du har rätt, mitt barn,» svarade prästen och strök sig betänkligt om hakan; »slika förnäma påhälsningar pläga sällan bebåda lycka; men ske Guds vilje, hvad som ock månde hända!»
Med en hjorts lätthet hoppade hofmannen af hästen, som hans tjänare nu bortförde, och under artiga hälsningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
