Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fäderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
SJUNDE KAPITLET.
Fäderna.
Mäster Germund Björn hade efter slutad middagslur åter begifvit sig till verkstaden, där gesällerna visserligen arbetade, dock med synbar ovilja. Detta förhållande låtsade gubben i början ej märka, utan tände sin lampa, satte sig vid ett med små öppna silfverringar belastadt bord, som stod under fönstret, ordnade ringarna på ett kolstycke till dubbla kedjelänkar, fäste behändigt slaglodsbitar i öppningarna, stack blåsröret i munnen och lät en fin luftström tvinga lampans låga att kasta en vinkelrät stråle på lödningsapparaten. Sålunda fylldes Germunds ansenliga käftar flerfaldiga gånger med väder, och det såg ut som han ville blåsa bort den förargelse, hvilken stod målad på hans panna.
Slutligen upphörde han att ensam vara flitig, lade verktygen ifrån sig och sade: »arbetet går lamt i dag. Det tycker jag icke om, skall jag låta er veta. När man får betalning, måste man göra skäl för sig. Ingen guldsmed i hela Stockholm ger så hög dagspenning som jag; därför saknar min verkstad aldrig gesäller. Är ni missnöjda för det jag nekat er att löpa som narrar och gapa på turneringen, eller hvad den galenskapen kallas, så må ni allihopa gå edra färde, sedan vi gjort upp räkning. En rättskaffens handtverkare hvilar sig endast om söndagen, och skulle han äfven på måndags förmiddagen vara litet solblind, blir det ej heller så noga räknadt; men dess emellan måste han hafva mödan ospard. Utväg att väcka lathundar vet jag också.»
Gesällerna, hvilka sågo hur färgen på Björns kinder blef allt mer högröd ju längre han talte, och hur hans högra arm slutligen började röra sig på ett sätt som erinrade om forntidens skolmästarfasoner, när disciplarnes lättja gaf anledning till karbasens uppsökande, fingo liksom nytt lif. I den mån hammarslagen föllo tätare, klarnade också mästarens ansikte, och hans stämma var betydligt mindre sträf, när han efter en stunds tystnad frågade: »hvarför ser jag ingen arbeta på banérska rustningen?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 15:38:56 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/psadolf/0133.html
