Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hofcirkeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppmärksamhet vid hans person. Lutad mot den med italiensk marmor inlagda spiskarmen, stod han en afton, under det sällskapet samlades, försänkt i begrundande öfver hvad han vunnit på sin så kallade upphöjelse.
Oförmärkt nalkades grefve Tott och sade: »Jag är mycket nöjd med ert uppförande i förhållande till mig själf, och hoppas, att min tacksamhet snart skall visa sig i annat än tomma ord. Litet mer glädtighet skulle dock ej skada, ty en ung man bör undvika att synas allt för blyg. Genom deltagande i samtalen blir man bildad, och den stumma förtjänsten misskännes ofta. På ert vanliga sätt undankrupen i en vrå, eller rak som en skildtpost vid dörren, går man miste om tillfället att se mången löjlig åtbörd och skratta åt mången yttrad dumhet.»
»Hvad vill ni jag skall göra?» genmälte Adolf. »Att med den stora hopen tanklöst pladdra om en mängd filosofers arbeten som jag ej läst, eller bedöma konstalster som jag ej sett, kan aldrig falla mig in. För nya bekantskaper har jag förlorat smaken. Mina likar se gärna, att jag lämnar rum åt dem; de stora herrarne förbjuder etiketten mig att nalkas, och drottningen lär nog icke ha lust att tala med en så ringa tjänare som mig.»
»Nu är ni otacksam mot drottningen, då ni förgäter hur nådig hon varit mot er tillförene. När man vill njuta af solskenet, gömmer man sig icke i källaren. Om hennes majestät ej, utan att göra uppseende, kan tränga genom massan för att träffa den längst bort stående, blir däraf ingen följd, att hon skulle försumma att tilltala honom om han vore närmare. Tro mig, den som ej går framåt, måste nödvändigt skrida tillbaka. Ännu dväljes ni på en låg punkt mot den höjd till hvilken era egenskaper berättiga er att komma. Goda vänner kunna väl skjuta på, men ni måste själf åtminstone lyfta benen.»
När Findling åter ville svara, var grefven redan långt borta; ty drottningen hade anländt, och man knuffades för att komma längst fram. Det erhållna rådet syntes honom äga tvenne sidor. Emellan att oblygt söka fängsla regentinnans uppmärksamhet och med flit undandraga sig den kunde han ej neka att det fanns en medelväg, eller tillfällets begagnande, om det erbjöd sig. Från dessa reflexioner öfvergingo hans tankar till de närmast stående. På ena sidan varseblef han hofstallmästaren von Steinberg, förtroligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
