Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två Vasaättlingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nöd. Anmäl förhållandet vid någon laglig domstol, så får du säkert tillåtelse att begagna medlen.»
»Hvilket tanklöst prat! Hvad som anförtros i en ärlig soldats händer, blir i säkert förvar, om han än därunder skulle svälta ihjäl och kunde rädda lifvet genom tillgripande af det ringaste. Hvad landslagen förmår i thy fall skall aldrig bekymra mig; men det vet jag, att när hederns lag säger: låt bli! rör Jonas Kraft icke på ett finger.»
»Hm, hm, hm, hm, gamla järnpanna!» mumlade guldsmeden, sköt stolen från bordet, gick bort till fönstret och fortfor, efter en stunds tystnad. »Ovädret har lagt sig, stjärnorna titta åter fram.»
»Vanlig sak, kära bror. Detsamma har jag mången gång sett, då jag stått på fältvakt.»
»Men hvad kan det vara för ett starkt sken som belyser himlen där borta? Någon eldsvåda må väl ej hafva utbrustit... Ja så, nu begriper jag. Det är blott en af de där vanliga nattfärderna från eller till Jakobsdal. Två rader med fackeldragare. Måtte vara en förnäm herre som plöjer i smutsen.»
»Det skall jag strax upplysa,» svarade kvartermästaren och gick äfven till fönstret. »Hvart enda livré är mig bekant. Gult och rödt, för sju tunnor tusan! Min egen chef, vet jag.»
»Hvad heter han?»
»Grefve Claes Tott, utnämnd till kapten-major af lifgardet, eller chef för lif- och hustrupperna, den 3 oktober, om adjutanten skrifvit rätt på regementsorderna. Har väl varit och komplimenterat salig fältherrns grefvinna, kan jag tänka.»
»Skall ha varit en skicklig karl på fältet, den där de la Gardie, säger man.»
»Vet intet. Jag slogs aldrig under hans befäl. Ryssarne gaf han på pälsen, men om han kommit ut för Tilly eller Wallenstein, hade man fått se om han gjort sin sak så väl som Banér, Torstensson och Königsmark.»
Emellertid drog tottska kavalkaden förbi, och som gubbarnes samtal börjat blifva nog alldagligt, vilja vi lämna dem i ro, för att följa den förra, som stannade vid slottet. Grefvens stora kappa hade, oaktadt både regnet och det svåra väglaget, skyddat hans öfriga dräkt så väl, att ingenting däraf lidit; hvarför han genast begaf sig till drottningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
