Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
så väl som främlingar plägade samlas för att afvakta tiden för hofvets utfart, hvilken merendels skedde klockan omkring tolf. Vagnarnas dån var då ett tecken till borggårdens bestormning. Man sprang, trängdes och knuffades för att komma närmast och dymedels antingen få mätta sin nyfikenhet eller framräcka böneskrifter. Alla kloka regenter söka visa sig artiga mot folket, och det fordras litet nog för att smickra dess fåfänga. Hvarje vänlig hälsning som skänkes den gapande massan uppfattas af hvart enda öga; ingen finns i hela församlingen som ej vill svärja på, att den var direkt ställd till honom, och ej vid hemkomsten gärna omtalar den nåd han njutit.
Detta kände Kristina sedan barnaåren och försummade därför sällan att genom uttrycksfulla åtbörder vinna så mycken kärlek som hennes öfriga lefnadssätt kunde medgifva. Den utlysta riksdagens blifvande förnämsta öfverläggningsämne gjorde dessutom nödvändigt att äga många anhängare för ögonblicket. Af naturen gifmild, sparade hon nu mindre än någonsin på allmosor. Ropet härom spridde sig åt landsbygden, och från alla håll framstörtade skaror af tiggare. I början utdelade hon sina håfvor med egen hand, men detta tidsfördrif blef snart gammalt, och bestyret anförtroddes åt grefvinnan Ebba. Äfven våra äldsta sagor antaga som någonting ovillkorligt, att alla prinsessor måste vara skönheter; folket tror hvad det hört af sina fäder. De som icke personligen kände Kristina — och de voro ganska många — inbillade sig därför, att den vackra grefvinnan måste vara drottningen själf; ett misstag som i längden icke kunde blifva angenämt. Metoden ändrades därför ännu en gång. Ringare hoftärnor agerade turvis skattmästare och sade vid hvarje grepp i penningpåsen: »där borta står hennes majestät, som låter gifva er denna gåfva.» Denna dag hade allmoseutdelningen blifvit förlagd till djurgården.
Det hela bildade en egendomlig, men vacker tafla. Fram och åter rörde sig tvenne folkströmmar från motsatta håll, och fastän deras vågor saknade vattnets reflekterande egenskap, gåfvo de ej efter i omväxling af färger. Rosenröda jungfruanleten, juvelsmyckade, bleka matronor, unga herrar i galonerade rockar, magistratspersoner i svarta kaftaner, studenter, skolpojkar, handtverkare, ja till och med präster, blandade sig i ett oupphörligt vimmel, genom hvars glesare delar den trasiga, längst in stående tiggarhopen stundom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
