Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dominon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framskymtade och skulle måhända skämt bort illusionen, om icke en härlig kvinnoskepnad genomsväfvat dess slutna led. Bakom alltsammans på en kulle syntes drottningen vid sidan af Axel Oxenstierna.
»Jag vill gå närmare,» sade Adolf, ty han hade redan upptäckt, att det var Fransiska som hade penningbestyret, och det är ljuft att se sina älsklingar hyllas, vore det också blott af armodets barn. Kvartermästaren, som ej heller kunde klandras för svaga ögon, gjorde tigande höger om.
Framkomne till målet, sågo de i det hela mindre än på afstånd, men de sågo vissa föremål tydligare. När påsen var tom, fick tiggarskaran befallning att rymma fältet. Detta åtlyddes genast under vederbörliga hurrarop, och den vackra världen erhöll större svängrum. Adolf lämnade kvartermästarens arm, för att i förlitande på egna krafter begifva sig till drottningen, af hvilken han hugnades med ett par vänliga frågor om hälsan samt en nådig nick, som sade, att något längre samtal den gången ej kunde bestås. Under andra omständigheter skulle detta ha smärtat honom; men nu öfvervägde begäret att snart få träffa Fransiska alla tankar på utmärkelse. Hon hade varit osynlig ett par dagar utan känd orsak, och för en älskare blifva dylika uppehåll små evigheter.
I detsamma kom hon gående, antingen i oskyldig beräkning eller af en händelse, utåt den gång på hvilken Adolf stod. Hälsningen skedde ej förr än de voro i bredd med hvarandra, och den som ej kände till deras närmare bekantskap kunde omöjligt tro, att hon minskade stegen och han följde henne för annat än att visa ömsesidig artighet. »Ändtligen finner jag dig, din lilla rymmerska!» hviskade Adolf; »men så är det: hufvudbeståndsdelen i en kvinnas varelse utgöres af begäret att lysa, och för sådant ändamål passa folksamlingar vida bättre än den förtroliga ensligheten.»
»Hur kan du vara vid elakt lynne på en så skön dag!» svarade flickan med ett ljuft småleende.
»Elakt lynne? Nej visst icke. Jag har ingen rättighet att mästra dina gärningar, än mindre att i förväg få veta hvad du ämnar taga dig till; men det ligger något smärtande i känslan af att ej vara värd ett förtroende, som...» Här trodde han sig böra hålla inne, ty de hade blifvit upphunna af en talrik borgarfamilj och själfva upphunnit en långsamt tågande trupp hoffolk. Fransiska däremot, som fruktade att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
